Sommarlovet är slut
Då kom tillslut veckan som markerade ett slut på ett alldeles underbart sommarlov. För att vara helt korrekt så kom veckan redan för två veckor sedan. Jag har nu varit igång och arbetat sedan den 13 augusti. Och det känns skönt att vara igång igen. Inga långa sovmornar längre till klockan 07.00, inga onyttiga chokladsmörgåsar till frukost, lunch, middag, mellanmål och kvällsmat längre. Allt det här som bara flöt omkring en som en fluffig massa har nu fått sig ett gäng regler som säger stopp när jag flummar ut för långt åt något håll. Reglerna ger mig rutin på mitt liv och säger åt mig att gå upp redan strax före 06.00 så att jag hinner med allt som ska hinnas med innan det är dags att sova igen.
Bilden ovan är från Gustavsberg och togs för ungefär en månad sedan. Den får representera mitt sommarlov och min comeback till min blogg. För nu får det vara nog med bloggtorka, nu är det dags att sätta fart igen. Jag lovar inget, men jag skal åtminstone försöka mig på att uppdatera här en gång i veckan.
Kategorier: Övrigt
Film eller spel?
Jag har blivit riktigt splittrad nu under den senaste veckan. Jag som aldrig satt något annat än själva spelkänslan i första rummet, har nu spelat ett ”spel” där storyn varit det stora och spelkänslan kommit i andra hand. Men jag måste få precisera vad jag menar med spelkänsla först; det är den känslan man har i spel som Quake, att känna direkt att det man gör påverkar spelet utan någon som helst lagg. Som den perfekta rocketjumpen du har 100% kontroll över, eller det perfekta hoppet över ett stup med Mario för er som är lagda åt det hållet.
Spelet som jag har spelat heter The Walking Dead och jag har verkligen gillat allt med det. Jag har suttit som besatt under de fyra timmarna de två första episoderna har tagit. Det är verkligen ett vinnande koncept som Telltale har kommit på, det här med episoder. Att kunna spela ett spel i två timmar, därefter längta i en dryg månad innan man får spela igen. Bättre än så blir det inte (Valve?).
Och jag som var riktigt upprörd över Heavy Rain när det kom. Tänkte att så här kan inte spel få fungera, man spelar ju ingenting! Men The Walking Dead har fått mig att omvärdera mina tankar om spel i den här gengren. För visst liknar de ändå de gamla äventyrsspelen jag älskade på nittiotalet? Man spelar lite men får uppleva mycket. Nu anser jag dock fortfarande att det är ganska stor skillnad på The Walking Dead och just Heavy Rain. Skillnaden är fortfarande det som jag kallar spelkänsla. Men som sagt, det finns även grader på den mindre bra spelkänslosidan också.
Men för att jag ska klara av att erkänna det här måste jag skriva om vad jag anser spel är. Eller rättare sagt, vad som spelbranschen kallar spel och jag konsumerar som film. För det är fortfarande en sjukt stor skillnad på The Walking Dead och Quake. Det ena är för mig ett spel och det andra är numera den interaktiva filmen på 7 cd-skivor som spelbranschen försökte sälja på mig under nittiotalet.
Om jag bara kan acceptera den här skillnaden och inte kräva att allt jag konsumerar framför datorn ska vara rena spel, kommer jag att ha mycket roligare. Och hösten kommer att förgyllas av ett av de bästa äventyrsspelen på den här sidan 2000-talet.
Kategorier: Åsikt
Varför Diablo 3 är bra
Jag tänkte inte bemöda mig med att skriva att Diablo 3 är riktigt bra. För det tror jag de flesta redan visste för 4-5 år sedan när det utannonserades. Däremot tänker jag förklara vad det är som gör spelet så sjukt bra. Spelet innehåller inte 2 timmars tutorial såsom är standard för spel i dag. På det viset dumförklarar inte tillverkaren oss spelare direkt i uppstarten av spelet. Jag är en tänkande människa, jag kan testa mig fram eller läsa mig till hur jag ska göra, om jag nu skulle behöva det.
Här drar jag paralleller till det nyligen släppta Minecraft på Xbox som är väldigt neddummat. Spelet tappar all sin charm om det inte hade varit för att man var tvungen att leta runt på olika sidor om hur man craftar diverse saker. Vad är det svåra med att bara klicka på en knapp och allt löser sig? Jag är sjukt trött på den här dumförklarande trenden av spelare hos många spelföretag. Och det är här som Diablo 3 glänser. Det visar mig inga pilar dit jag ska gå. Jag får själv traska runt på stora fält och leta efter ingångarna jag ska till. När jag dock är riktigt nära kan det dyka upp en pil som bekräftar att jag är nära. Men det är gjort på ett sådan extremt bra sätt så att det aldrig blir idiotsäkert.
Visst har Blizzard förfinat och förenklat en hel del sedan de tidigare delarna i serien. Men det som de gjort är aldrig något som får mig som spelare att känna mig som en idiot som inte fattar hur saker och ting fungerar. De har bara gjort det lite bekvämare för mig, inte enklare för att jag inte förstår.
Spelet känns egentligen som Diablo 2 gjorde när det släpptes. Och det är riktigt positivt! Få spel idag känns som riktiga spel, utan mer som interaktiva B-filmer som tvingar mig att välja för inkompetenta spelkaraktärer som står och velar om de ska vara onda eller goda. Totalt ointressant! Diablo 3 är bara ren spelglädje med den renaste spelkänslan jag känt hos ett nytt spel på mycket, mycket länge. För att få uppleva något liknande måste man gå tillbaka till 90-talet eller till de få spelen som släppts sedan Diablo 2, som faktiskt sätter spelkänslan före något billigt manus som döljer ett i övrigt dåligt spel.
Kategorier: PC
Amigan på Wii
En sak som knappast behöver att diskuteras är att Amigan är världens bästa dator genom tiderna. Tyvärr gick det som det gick med Commodore, och Amigan finns inte längre bland oss. För oss riktigt inbitna Amiganördar är detta dock egentligen inga problem då vi givetvis har gamla härligheten ståendes på en fin plats i våra lägenheter.
Men för dem som kanske sålt sin Amiga och saknar den finns det lösningar som emulatorer. Själv minns jag den första gången jag pillade med Amigaemulatorer. Det var någon gång under 1996 när UAE släpptes. Jag trodde aldrig att den skulle fungera, och det gjorde den givetvis inte heller. Jag tror det var först något år efteråt som den verkligen kunde ladda en diskett från Amigan. Vi snackar givetvis dosversionen av UAE här, någon Windowsversion var inte i närheten ännu.
Det svåra på den här tiden var att få över disketterna från Amigan till PCn. Man var först tvungen att göra om dem till .ADF-format på Amigan själv. Sen föra över hela härligheten med en nollmodemkabel. På den här tiden hade man ändå vant sig vid coax-nätverk med terminatorer och allt vad det hette. Hela 10mbit kunde man i teorin få fram genom de kablarna. Med nollmodem kunde en diskett ta dryga 10 minuter, och det var aldrig säkert att det fungerade. Tänk dig arbetsdagen det tar att köra över Beneath a steel sky och dess 15 disketter…
I förra veckan surfade jag runt som vanligt på måfå och ramlade in på http://wiibrew.org/wiki/UAE_Wii. Det som presenterades framför mig var ett enkelt och smärtfritt sätt att installera en Amigaemulator på mitt gamla dammiga Wii. Det var inte svårt att ta beslutet att hacka Wiit och installera härligheten på den.
Själva “hackningen” tog ungefär 2 minuter och installationen av emulatorn 3 minuter. Därefter var det bara att föra över mina .adf-filer via sd-kortet och köra igång. Jag kunde nu sitta och spela Benefactor med Wii Classic kontrollen. Lyckan var gjord för resten av året!
Kategorier: Amiga, Nintendo, Retro
Ett avslutat kapitel
Jag har i dagarna skrivit min sista recension för svenska Eurogamer. Jag kände att med mitt nya jobb och allt annat som händer i mitt liv just nu att tiden inte riktigt fanns. Jag kommer istället att åter bli lite mer aktiv här på bloggen och skriva mycket om det som jag gillar bäst, nämligen retrospel och pc-spel.
Sedan ska jag i ärlighetens namn även säga att jag tappade en del av njutningen i att spela när man hade en tidspress på sig. De bra spelen ville man ju aldrig att de skulle ta slut. De dåliga spelen kändes bara jobbigt att komma hem till efter arbetet och förstöra kvällarna med.
Nä, jag trivs nog ändå bäst med mina gamla spel som jag kan få spela i lugn och ro samt dela med mig av mina upptäckter på retromarknaden i den takt jag vill.
Kanske ett totalt onödigt inlägg, men jag kände ändå att jag ville få ut det 😉
Kategorier: Åsikt
Theme Hospital till mobiler
Jag tycker att det har varit ganska mycket snack om en remake på Bullfrogs gamla storspel Theme Hospital i diverse podcast på sistone. Jag vet att för något år sedan så spelade jag en upphottad version som hette OpenTH. Den hade stöd för 1080p och nya menyer så att det så ok ut även på våra stora skärmar i dag.
Men därefter har jag knappt rört vid spelet som jag älskade när det begav sig. Tidigare i dag gjorde jag sak av det och sökte upp Open TH för att upptäcka att den porten har upphört. Men innan Ni sätter kvällskaffet i halsen kan jag lugna Er att sidan hänvisar till ytterligare ett projekt som levde parallellt med Open TH, nämligen CorsixTH.
Det fina med projekt som CorsixTH och liknande är att man kan spela spelet på otroligt många fler plattformar än det var ämnat för från början. CorsixTH fungerar i skrivande stund till Android, iOS, n900, HaikuOS, Wii och OpenPandora. Ja, det är dessa plattformar förutom de självklara Windows, Mac och Linux då.
Jag har spelat runt lite på min Samsung Galaxy S2 och tycker att det fungerar riktigt bra. Alla funktioner är inte riktigt på plats än, men ett par timmar har jag allt redan hunnit med. Menyerna är dock mycket små och det kan vara svårt att klicka rätt. Kan tänka mig att en läsplatta är det ultimata att spela det här spelet på.
Givetvis måste ni äga originalet för att kunna spela. Men vill Ni bara testa så kan man ladda ner demot inne i själva CorsixTH. Därefter kan ni bedöma om det är värt ett besök hos er närmaste spelhandlare.
CorsixTH hämtas till mobila enheter här.
Kategorier: Mobilspel, Retro
Top 5 – 1994
Spelåret 1994 hör till ett av de absolut bästa. Jag kan inte se att något spel de senaste 10 åren skulle platsa på min top 5-lista. Det här är året vi kommer att minnas för de unika titlarnas år. Det var här spelen skapades, inte efterapades.
Eftersom jag omöjligtvis kunde välja ut bara fem spel från det här året så börjar jag med att rada upp ett gäng spel som inte riktigt räckte hela vägen fram. Men det går inte att låta bli att nämna dem ändå. De skulle lätt ha tagit sig in på vilken top 5-lista som helst de senaste åren. Men nog med snack, här har vi de underbara spelen!
Beneath a Steel Sky (Amiga)
Det gigantiska spelet som kom på hela 15 disketter höll mig fången länge. Trots att jag aldrig klarade av det, och trots att jag fastnade flertalet gånger, så kunde jag inte sluta spela det. Det var ett av de första spelen att översättas till svenska, bara det gjorde sitt. Men en sak som gjorde att det stod ut från andra samtida äventyrsspel var miljöerna. De dystra framtidsmiljöerna var underbara att traska runt i.
Jazz Jackrabbit (PC)
Det var något magiskt med den här kaninen. Jag vet egentligen inte vad det var, men på något sätt var det befriande att få kunna spela ett riktigt bra plattformsspel på datorn. Och missförstå mig inte nu, det var inte enkom för att spelet släpptes för PC som jag gillade det, nej, det var lika mycket spelkänslan och den fantastiska grafiken.
Little Big Adventure (PC)
Gissa vem som hoppade högt när han fick reda på att en version av Little Big Adventure planerades till iPad? Spelet var som många spel på den här tiden, helt unika och nytänkande. Du styrde runt huvudkaraktären Twinsen genom ett gäng nivåer. Du kunde välja olika sätt att ta dig fram, smygande, snabbt eller i krigsberedskap. Hur du valde att spela påverkade hur spelet bekom.
Novastorm (PC)
Från företaget med världens coolaste namn, Psygnosis. Egentligen var det här spelet snyggare än bra. Men eftersom det var så sjukt snyggt så blev det bra med tiden. Du flög med ditt fartyg över en för förrenderad bakgrundsfilm. Varje genomspelning såg med andra ord exakt likadan ut. Fienderna poppade även dem upp precis på samma ställe varje gång. Ändå höll grafiken mig fången och jag tror inte att jag överdriver när jag säger att jag varvade det minst 50 gånger.
Raptor: Call of the Shadows (PC)
Det var en gång en spelmarknad som frodades och mådde riktigt bra. Storspelen släpptes i sharewareversioner där du fick en episod av tre helt gratis. Dlc var något främmande som aldrig skulle fungera under den här epoken. Fanservice var något som var gratis och inte kostade pengar. Det var innan man fick betala för backstagepass osv. Det var en lycklig tid, och det var tiden då ett av de absolut bästa shoot ‘em up-spelen släpptes, Apogee’s Raptor.
Sensible Golf (PC)
Sensible software var ofattbart stora i mitten av 90-talet. Med storsäljarna Cannon Fodder och Sensible Soccer fanns det ingen som kunde rubba dem. Mitt i den här hysterin släppte de ett ganska bortglömt golfspel. Sensible Golf använde Cannon Fodder-motorn med allt vad det innebar av fysisk komik, härlig grafik, och spelglädje före realism.
Transport Tycoon (PC)
Egentligen gillade jag A-train till Amigan mycket mer än Transport Tycoon. Men det hindrar inte TT från att vara ett av de bästa micromanagmentspelen som släppts. En sak som jag älskade med det här spelet var den relativt höga inkörströskeln. Det var inte bara att sätta sig och börja lira på det sättet det är i alla spel i dag förutom i dem från Paradox.
Wacky Wheels (PC)
Det är egentligen uppenbart vilken karbonkopia det här spelet är av Mario Kart. Men som så mycket annat är PC-versionerna överlägsna konsolversionerna eftersom hårdvaran är så mycket bättre. Istället för en trång splitscreen kunde man här koppla samman sina datorer i nullmodemsnätverk och spela på var sin “stor” skärm istället. Det kallar jag framtid!
5. Sid Meier’s Colonization (PC)
Sid Meier hade fått mig helt frälst i sitt Civilization ett par år tidigare. Nu var det dags igen med hans nästa mästerverk, Colonization. Det var kanske aldrig riktigt lika bra som Civilization, men det hade en eggande tvist som fick en att spela om och om igen. Just one more turn är i dag ett välkänt begrepp. Det här var ett av de revolutionerande spelen i den subgenren av strategispel. Nyutgåvan Civ 4 – Colonization är väl värd att spela för de som inte testat den här guldklimpen.
4. Theme Park (PC)
Barn av idag känner enbart till den Peter Molyneux som är utskälld av halva spelpressen för att ha lovat spelare över hela världen att man kunde hoppa över ett staket i Fable 1, vilket man sedan inte kunde. Men vi som var med sedan hans intåg på spelkartan vet att karln kan så mycket mer än det vi ser i dag. Theme Park skapades av det legendariska spelföretaget Bullfrog som likt Blizzard aldrig släppte något riktigt dåligt spel. Det här var också ett av mina allra första PC-spel, jag minns att det låg på 6 disketter. Än i dag får jag lite avundsjukkänslor när jag tänker på kompisen som hade CD-rom i sin dator och kunde köra CD-versionen av Theme Park. Enda skillnaden var att man kunde åka samtliga attraktioner genom en förrenderad filmsnutt.
3. Doom II: Hell on Earth (PC)
Spelet som fick mig att totalt kapitulera och sälja min Amiga och samtliga nummer av Datormagazin så att jag hade råd med den där Packard Bell 486:an utan CD-rom och ljudkort för 12999:- på Siba. Jag intalade mig att PC-speakerljudet inte lät så illa ändå och gick runt i de helt sjuka miljöerna som spelet ritade upp framför mina ögon. Jag minns speciellt en del av en bana där man går över en liten bro. Jag vet inte hur ofta jag fastnade på den och bara gick fram och tillbaka för att se hur sjukt snyggt spelet ritade upp miljöerna. Det kändes verkligen som att jag var där på riktigt. Det här var så fotorealistiskt man någonsin skulle kunna göra ett spel. Det här var framtiden redan i dag. Vilket spel!
2. UFO: Enemy Unknown (PC)
Microprose… Sug på den utgivarkaramellen en liten stund. Se den röda logotypen sakta tona fram för att snart lysa i klarrött framför dig. Logotypen tonar bort och introscenen börjar. Det här är UFO- Enemy Unknown, även känt i USA som Xcom. Och det kanske även är med det namnet 90-talisterna känner igen det här spelet under. Jag har skrivit om det här spelet tidigare och min sammanfattning löd ungefär såhär: Spel som UFO görs inte längre. Och jag vidhåller min ståndpunkt. Det finns inget spel som just UFO. Det enda som kan komma i närheten är nyutgåvan som Firaxis i skrivande stund sitter och pillar med.
1. Benefactor (Amiga)
Världens bästa spel, alla kategorier. Spelet är helt unikt i sitt upplägg och jag har personligen aldrig hittat ett spel som liknar det (börjar ni tröttna på de här orden nu?). Man skulle kunna beskriva det som en korsning mellan Lode Runner och Lemmings. Man skall nämligen rädda smarta “lemmlar” eller som dom heter här Merry Men. De är smarta på så vis att de inte bara störtar ut över fösta möjliga stup som lemmlarna gjorde. Ja, vissa gråa Merry Mens är dock inte så smarta utan de går rakt ut för stup om man inte snabbt hittar en röd färgburk som man målar dem röda med och så helt plötsligt blir de smarta igen. Rent grafiskt såhär 18 år senare så kan man inte annat än bli imponerad över den pixelkärlek Digital Illusions gav det här spelet. Animationerna är imponerande när man ser den mycket lilla Ben E. Factor springa över skärmen. Det är inte många pixlar som dom har haft att röra sig med men ändå får Ben ett otroligt levande rörelsemönster. Musiken håller klassisk Amigakvalitet vilket innebär den bästa spelmusik man någonsin kan önska sig.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, PC
Efterlängtade Warlock
Jag har fått nys om ännu ett nytt efterlängtat spel som släpps i år. Så förutom Diablo 3 och det riktiga Xcom har jag nu också Warlock – Master of the Arcane att hyperhypa inför. Spelet ska vara någon slags blandning mellan mina två favoritserier, Civilization och Heroes of Might and Magic. Spelet utspelar sig i landet Ardania som sedan tidigare är känt från bland annat spelet Majesty, men även från Tower Defense-spelet Defenders of Ardania som jag tidigare har betatestat.
Jag kan egentligen inte säga så mycket mer om spelet eftersom jag inte vet mer än såhär. Men bara det att spelet har den här blandningen borde få fler än mig att gå igång. Och jag har sagt det förut, men säger det med glädje igen, 2012 är året då PCn åter igen kommer anta tronen som världens bästa spelmaskin.
Kategorier: PC
Årets första löpning
Senast jag sprang var också hem från jobbet. Det var i slutet av augusti och jobbet låg då på 11.16 kilometers avstånd från hemmet. Jag snittade på 4.59 min / km då som bäst på hela sträckan. I går var det då dags igen, den här gången är det dock inte lika långt från jobbet till hemmet. Ungefär 3 km från port till port. Jag orkade dock inte sista backen upp så det stannade på 2.77km med en snitthastighet på 5.40 min / km, vilket kan jämföras med förra årets premiär som var den 22 mars då jag snittade på 6.15 min / km på en ungefär lika lång sträcka. Så trots att det kändes riktigt jobbigt i går så höll jag mig ändå bara 10 sek / km från min ”lagoma takt”, vilket ändå får anses godkänt! Nu hoppas vi på att det inte ska bli en massa snö och skit på vägarna så att jag kan fortsätta att springa hem från jobbet utan några större tidsavbrott.
Kategorier: Träning
Cannon Fodder 3–testat
Cannon Fodder 1 och 2 tillhör ett av mina absoluta favoritspel från Amigatiden. Ni minns den där tiden då alla spel som kom ut var världens bästa spel. Men för att göra den tredje delen någorlunda rättvisa körde jag först någon timme de gamla spelen på min underbara Amiga 1200. Ja, bara för att få in känslan lite med temalåten och allt.
Ja, för just den låten finns ju inte kvar längre. Men om man bortser från den så är faktiskt sig väldigt mycket likt. Känslan när man klickar runt sig med gubbarna är nästan oförändrad. Och det är givetvis både positivt och negativt. Förväntar man sig ett spel som känns 2012, så ska man inte spela Cannon Fodder 3. Om du däremot förväntar dig ett spel från tidigt nittiotal med grafik från tidigt 2000-tal så har du kommit rätt.
Varje nivå börjar med den numera klassiska helekopterscenen där man flyger ut till platsen. Därefter går det som vanligt oftast ut på att döda de allra flesta av fiendesoldaterna. Självklart finns det en mängd tunnor utplacerade på banan som mer än gärna vill bli sprängda i luften.
Det kommer inte upp i originalens glans, men då mina förhoppningar på trean var bottenlåga så kommer det ändå undan med att vara ett helt ok spel. Helt klart värt att köra igenom en vår som denna när det ändå bara släpps skit. Och för knappa 200 kronor får jag ändå tycka att det är ett ok köp.
Kategorier: PC
« Föregående sida — Nästa sida »
