Benefactor
Ett spel det pratas alldeles för lite om är Digital Illusions Benefactor. Ett spel som hypades upp i flertalet nummer av Datormagazin under tidigt 90-tal. Ja, det var ju naturligt att Sveriges största spelstudio skulle ha en egen spalt i just Sveriges största och bästa spelblaska, Datormagazin. Förutom de naturliga skriverierna om Pinball Dreams och Pinball Fantasies så var det ett annat spel som fångade mitt intresse när jag satt där i mitt pojkrum som en finnig 14-åring med min Amiga 500 Plus, utrustad med ett extraminne på 1 MB som jag hade köpt på datorbutiken Datic.
Varför jag hade ett extraminne i maskinen spelade egentligen ingen roll för spelet vi pratar om här. Det var bara för att kunna spela The Settlers med större banor än vad jag kunde med bara 1 MB. Nu hade jag ju totalt 2 MB!
Benefactor var spelet som beskrevs i Datormagazin som ett Lemmings med smarta lämlar. Men även med stygga lämlar som skulle göra allt för att göra ditt liv lite, lite surare och svartare. Så det var en blandning av Lemmings och Lode Runner, om jag själv skulle få beskriva det. Att det sedan innehöll högkvalitativ musik av Olof Gustafsson gjorde verkligen inte spelet sämre. Tvärtom fick det mig att spela det om och om igen. För det var något man var tvungen att göra, eftersom man dog om och om igen. From Software har absolut inget att komma med här.
Spelet startar ganska enkelt, med lite småfinurliga pussel som får en att tro att man är smart för att man löser dem. Men ju mer tiden går och ju längre man kommer in i spelet, desto svårare och rent utsagt förjävligare blir pusslen. Ibland är det rena rama Rick Dangerous-svårighetsgraden på nivåerna, där man utsätts för allt från spjut som skjuts in i kroppen från ingenstans till plattformar som helt plötsligt försvinner så att man ramlar ner i lavan under en. Ett totalt oförlåtande, härligt 90-talsplattformsspel.
Men eftersom spelet har så många fler nivåer av djup än vad Mega Man 2 har, så stannar det inte vid svåra plattformshopp med en Tac-2-kontroll byggd av traktorhjulsventiler. Spelet kräver även att du ska rädda alla dessa små ”Merry Men” som ibland är smarta, och ibland rentutav totalt dumma i huvudet och bara vill göra livet surt för dig. Vi snackar olikfärgade Merry Men där bara de röda kan passera genom din dörr till himlen. Om det då kommer en grå, blå eller gul figur så måste du slänga en färgburk med rätt färg över huvudet på den gubbe som är på väg mot din port.
Det blir totalt kaos på de svårare nivåerna. Du kommer att dö. Du kommer att misslyckas. Du kommer att klia dig i huvudet över hur du ska lösa just den här nivån. På senare år har jag spelat spelet på The A500 Mini som har save states. Detta underlättar otroligt mycket och får mig att fundera över hur jag någonsin kunde klara detta spel när jag var 14 år, helt utan save states.
Men det hela kokar väl ned till det faktum att på den här tiden hade jag bara det här spelet, och sen tog det sex månader tills jag hade råd att köpa nästa. Så det var bara att nöta och nöta. Att Benefactor inte har kommit ut till något annat än Amiga är för mig ett mysterium. Det är Digital Illusions absolut bästa spel. Det är ett av Psygnosis absolut bästa spel. Huvudkaraktären Ben E. Factor har ett rörelsemönster som är mjukt som silke, eller 240 fps som vi är vana vid i dag. Han är typ 20 pixlar hög, men så uttrycksfull att man smälter.
Min enda invändning mot det här perfekta spelet är den datadisk som utlovades efter att spelet hade släppts. Den kom aldrig. Så menyvalet för att spela de extra nivåerna leder ingenstans. Såvida man inte letar lite på Aminet och hittar en ADF-diskett med sju nya nivåer som något Benefactor-fan har knåpat ihop på sin fritid. Då kan man njuta av fler nivåer. Och inte nog med det, denna fantastiska Robert Szacki har även släppt en – visserligen primitiv – men ändå fungerande karteditor till Benefactor, så att vem som helst med förkärlek till detta fantastiskt vackra Amigaspel kan skapa egna nivåer. Detta är kärlek. Och detta är Digital Illusions bästa spel utan någon direkt konkurrens.
Kategorier: Amiga, Retro
Links 386 pro
Min första kontakt med Links 386 Pro från Access Software var under min högstadietid. Hemma hade jag min älskade Amiga 500+ som jag lirade World Class Leader Board Golf på(också av Access Software). Jag älskade det spelet och skapade en 18-hålsbana som var en kopia av min dåvarande hemmabana i Färgelanda. Nu kunde jag äntligen träna golf även på vintern och testa slag som jag kanske inte vågade mig på när jag var ute på den riktiga banan. Men allt det där skulle förändras när jag i sjuan sökte en extrakurs i datorkunskap.
Då fick vi nämligen tillgång till skolans datorsal. Det var en sal med cirka 16 datorer. Alla var 286:or med Windows 2.0 och någon tidigare version av MS-DOS. En av dem var dock utrustad med en cd-romläsare. Och det var tack vare den som jag fick min första kontakt med det då ultrarealistiska Links 386 Pro. Jag vet att även det första Links, som släpptes två år tidigare, var realistiskt. Men det spelade jag aldrig och hade faktiskt inte ens en aning om att det fanns, trots att det senare även portades till Amiga.
Men åter till datorsalen på högstadiet. Detta var långt innan AI kunde skriva uppsatser åt en. Jag minns att jag stoppade in en cd-skiva med Bonniers uppslagsverk eller liknande i datorn med cd-läsare, kopierade en text rakt av som handlade om datorns historia, la in den i ett dokument, skrev mitt namn under och lämnade in till min datorlärare. Förlåt Christer. Han blev otroligt imponerad av uppsatsen och gav den en 5:a i betyg. Som belöning fick jag komma in i hans arbetsrum där han visade mig en snabb 386:a med Windows 3.1.
Någonstans där såg jag ikonen för Links 386 Pro och undrade om jag fick testa. Från den stunden var jag fast. Fast besluten om att en sådan här dator måste jag bara ha. Det gick något år, Doom släpptes och nu fanns det ingen återvändo. Amigan fick säljas, och min första PC inhandlades julen 1993 för 13 000 kronor på Siba. Det var en vacker Packard Bell, helt befriad från både cd-läsare och ljudkort. Men nu kunde jag äntligen spela både Doom och spelet jag först fick dregla över på min gamla datalärares kontor. Och det var även så jag återvände till det för den här lilla recensionen. På en 486:a, förvisso med cd-läsare, men för att få det autentiska ljudet stängde jag av mitt AWE32 och slog på PC-speakern. Där och då blev jag 13 år igen.
Spelet i sig är faktiskt en ganska avancerad historia när det kommer till hur man vill slå iväg bollen. Man kan nästan in i minsta detalj bestämma hur fötterna ska stå, var bollen ska ligga, hur man ska träffa den och så vidare. Jag tog mig an den klassiska banan Pebble Beach som ligger i Kalifornien och av många anses vara den vackraste golfbanan i världen. En bana som jag längtat efter att få spela på riktigt, men det kommer nog aldrig att ske då det kostar över 500 dollar att gå en 18-hålsrunda där – utöver vad det kostar att ens ta sig dit. Men för det vackraste golfspelets skull behövde jag en vacker bana att dra runt på. Så det får duga så länge.
Själva spelet spelas som ett klassiskt golfspel. Du kikar först på hur långt det är kvar till flaggan. Sen väljer du klubba efter avståndet och det underlag bollen ligger på för tillfället. Därefter klickar du på banan dit du vill sikta och ställer eventuellt in din stans med fötterna. Sedan klickar du på den spännande ”Swing”-knappen. En mätare rör sig snabbt uppåt, och det är dags att klicka igen för att bestämma hur långt bollen ska fara. Direkt efter det rör sig mätaren snabbare än någonsin neråt igen. Nu måste du pricka den gröna pluppen längst ner för att bollen ska gå rakt. Men det här kan du ju givetvis också utnyttja för att slå en draw eller fade, vilket är golfbegrepp för en medveten hook eller slice (alltså snedslag).
Det är lätt att glömma att byta klubba manuellt om man är van vid modernare golfspel på enklare svårighetsgrad. Men gör man inte det tappar man lite av charmen i spelet. Att välja mellan att slå för fullt med en järn-5:a eller lite lösare med en trä-3:a är ett val jag gärna vill bestämma över själv. Allt beror ju på hur banan framför mig ser ut. Är det nedförsbacke vill jag kanske ha en hög båge på bollen för att den inte ska rulla iväg, och i andra fall vill jag att den ska studsa in på green. Det viktigaste är att Links 386 Pro ger mig de här valen. Ibland går det åt skogen och man får plikta ett slag, men när slaget går precis som man planerat är det en mycket angenäm känsla.
Men hur håller spelet nu, år 2026? Givetvis är det svårt att plocka av sig sina nostalgiglasögon, och jag tycker ju att det fortfarande ser charmigt ut. Realistiskt på sitt vis, men ändå inte. Jämför man däremot grafiken med andra spel som släpptes 1992 – såsom Contra III, The Magical Quest Starring Mickey Mouse, Alone in the Dark eller Zelda: A Link to the Past – så låg ju Links 386 Pro åratal före rent utseendemässigt. Numera tycker jag i och för sig att den charmiga grafiken i Zelda 3 har åldrats betydligt bättre än vad Links har gjort. Men nu var det ju realistisk grafik vi pratade om här
Så skulle jag då rekommendera det här golfspelet till någon som inte har spelat det tidigare? Antagligen inte. Då hade jag hellre tipsat om några av de ”nyare” spelen i serien. Links LS 1997 är en kanontitel som är uppgraderad på alla vis, eller varför inte det sista spelet i serien till PC, Links 2003. Men jag är väldigt glad att jag tog mig an det här spelet igen, och jag hade en mycket trevlig fredagskväll framför min gamla trotjänare till dator.
Kategorier: Amiga, Golf, Retro
Roguecraft DX
Det är inte varje dag det släpps nya spel till en över 40 år gammal dator. Men om det är någon dator som får nya spel och program så är det datorer som skapades av företaget Commodore. Det släppts nya spel till både deras gamla C64 från 1982, likt deras Amigor från 1985-1994. För år 1994 så gick företaget i konkurs och inga nya datorer har släppts sedan dess. (sanning med viss modifikation då Commodore nyss blev uppköpta och släppte en uppdaterad C64). Men det här inlägget ska inte handla om gamla datorer, utan om det spelet jag köpte för en vecka sedan. Det släpptes den 2 februari 2026, och heter Roguecraft DX.
Det hela går att spela på en Amiga 500 med extraminne. Ja, inte 16 gigabyte RAM som man kanske är van vid idag, utan 2 megabyte RAM. Har man inte det så finns Roguecraft utan tillägget DX som du kan köra på en enklare dator. Men vad som är viktigt är att det flyter på bra på den maskinen man kör det hela på. Jag har spelat det på min Amiga 1200 med en 68030 cpu och 128mb RAM. Så att det flyter är det inget snack om.
Det hela börjar med att du får välja en hjälte som du vill spela med. Jag valde warrior då den var bäst och enklast att börja med. Annars gillar jag mest att spela som wizard. Men då den är den svåraste klassen att spela med och jag är ny i detta spel så fick valet gå på warriorn.
Det hela går ut på att man utforskar olika våningar i ett djupt grottkomplex. Tänk Diablo 1 där man startar på ytan och går ner i underjorden. Allt sker turordningsbaserat. Vilket ger en mindre stress när man försöker tänka ut sitt nästa drag. Likt Diablo 1 så skapar varje spel en ny upplevelse åt dig eftersom det finns massor färdiga rum, men hur dom sätts ihop är nytt varje gång du spelar. Vilket ger att ingen genomspelning är den andre lik.
Du kan samla på livpotions för att klara av de svårare partierna. Och du går även upp i styrka desto fler fiender som du har ihjäl. Så även om man kan speedrunna igenom spelet, så kommer man tillslut stöta på patrull när det blir alldeles för svårt i slutet, om man inte haft ihjäl tillräckligt många monster för att gå upp i level.
Något som gör det hela lite extra häftigt är att musiken är delvis komponerad av min gamla mod-favorit-artist Jogeir Liljedahl. Det ger spelet den där klassiska 80-90-talskänslan som ett nytt spel på den tiden kunde ge. Klicka gärna på hans namn här och lyssna igenom hans alster från tiden då spel och musik var på riktigt.
Inget spel med ordet rogue i sin titel hade varit värdig just den titeln om man inte dog om och om igen. Det gör man ofta, och även om det inte handlar om en roguelike, så dör man likt förbannat ändå. Men man tar nya tag, höjer volymen på spelmusiken lite till och kör ett varv till. Såpass beroendeframkallande är detta. Och de 6 dollarna som dom vill ha för spelet är kanske de bäst spenderade pengarna du någonsin kommer att spendera.
Kategorier: Amiga
Ett fantastiskt bra litet spel
Det känns som att jag precis har hittat ett spel som verkligen checkade i alla checkrutor för vad ett spel ska vara. Jag har följt det här enmansprojektet en längre tid då han som ligger bakom spelet sålde in mig med orden, som Lemmings fast man bygger också. Och det är precis vad det är också. Jag skulle nästan kunna säga att det är Lemmings korsat med Terraria. Fast ändå inte. Det är unikt på så sätt att inget spel är likt det. Likheten med Lemmings är dock slående, då det ramlar ut ett gäng figurer som bara helt planlöst går runt på kartan. Det är upp till dig att ge dom arbete.
Du lägger ut uppgifter framför deras fötter. Tex lägger du ut en yxa, så hugger den personen ner ett träd nästa gång den går förbi ett träd. Lägger du ut en hammare, jag då bygger den ett hus. Missar du att ha koll på dom, så kan dom ramla ner för ett stup och dö. Eller drunkna i ett vattendrag. Precis som i Lemmings. Men istället för att bara förflytta figurerna från A till B som i Lemmings, så går det här spelet ut på att du ska bygga en liten by, uppgradera dina hus, kasta magiska trollformler, slåss mot bläckfiskar och skelett.
Som ett spetsat öga kanske redan kan se i titelskärmen, så kommer det även ett luftskepp som seglar över himmelen. Precis som i Lemmings. Och det kanske inte är så otroligt nyskapande att jag hela tiden tjatar om Lemmings. Men det är ju faktiskt så att det inte har kommit ett riktigt spel i Lemmingsserien på över 25 år. Och då räknar jag inte med alla nysläpp på originalet som släpptes 1991. En tid då man kunde stoppa in 2 möss i Amigan och sen spela multiplayer på en och samma dator. Det var tider det.
Men det är antagligen också därför att jag är eld och lågor över det här spelet. Så om du gillar mysiga små spel, där man kan tänka lite, men inte för länge, och tänker som jag, att spel var bättre förr. Ja, då är detta spelet för dig. Jag tror till och med att det finns ett demo att ladda hem på Steam. Inte för att dom 120 kronorna som det kostar gör något större hål i ens månadsbudget.
Kategorier: Amiga, PC
Amiga 6000
I höstas så fick jag nys om ett litet projekt av det tyska företaget Apollo Computer. Det var en återskapning av Commodore Amiga 600. Denna skapelse kallade dom för A6000. Det är en Amigakompatibel dator som drivs av en kraftfull 68080 CPU. Allt sker genom FPGA, vilket gör att man kan få uppgraderingar till sin dator utan att behöva byta ut några fysiska chip.
Givetvis beställde jag en på direkten. Eller ja, jag var lite seg vid beställningen så jag missade första batchen. Däremot kom jag med i andra batchen vilket gör att min beställning under tidig höst nu, precis nu, har skeppats från lagret i Tyskland. Så jag räknar med att ha den här hemma inom två veckor.
Det hela rör sig alltså om en nästan 100% kompatibel Amigadator. Du kan köra Amiga OS 3.2 på den. Men även äldre system såsom 1.3 eller 3.9 om du så vill. Själv har jag i flera månader förberett en hårddisk med det absolut senaste systemet 3.2.3. Ser så framemot att kunna putta in det i min A6000 när den väl kommer.
Jag beställde en svart variant såsom bilden ovan. Det är även röda stripes vid hålen som ni ser uppe till vänster i bild. Till denna vackra maskin har jag tidigare i höst skaffat mig en ny Arzopa-skärm från Amazon som gick loss för typ 7-800 kronor. Ett riktigt kap med andra ord.
Många gamla Amigafans tänker nog att detta är någonslags emulering av hårdvara såsom man lätt kan åstadkomma med en Raspberry Pi-dator eller liknande. Men detta är INTE emulering. Detta är en riktigt återskapning av Amigasystemet såsom det var på Commodores tid. Fast uppdaterad. Man kan se det som den dator som Commodore hade skapat själva om dom inte hade gått i konkurs.
Så ja, du kan spela alla dina gamla goda Amigaspel såsom Cannon Fodder, Sensible Soccer och Lemmings. Men eftersom Amigascenen aldrig verkar dö ut, så skeppas nya spel varje vecka till den här fantastiska maskinen. Vad sägs om tex en port av Settlers 2? Robin Hood? Doom? Quake 1? Quake 2? Ja, listan kan bli hur lång som helst på spel du kan spela på din gamla/nya favoritdator!
Jag kommer garanterat hålla er uppdaterade på detta när jag väl får datorn.
Kategorier: Amiga, Doom, Quake, Retro
Gott nytt år!
Vi har snart tagit oss ända in i år 2025. Det är framtiden mina vänner! Att det nu snart är närmare till 2030 än till 2020 är smått ofattbart att greppa. Det som får mig att förstå att tiden faktiskt har sprungit på är när jag går tillbaka och läser mina inlägg från 2004-2005 osv. Då märker jag att det hänt saker. På den tiden, innan iphone och liknande gjorde jag inlägg via wap och min Sony Ericsson-telefon. Bilderna såg verkligen skit ut, men det var så häftigt. Att kunna liveblogga när man var på semester i Grekland så att folket här hemma kunde följa en och se att man mådde bra. Det var ju annars bara vykortet som kom efter att man kommit hem som gav någon slags livstecken från en annars.
År 2025 är året då jag kommer fortsätta att använda mina Amigor såsom jag gör nu. I veckan som gått har jag flyttat om lite här på kontoret. Det gör att jag till vänster om min spel-PC har min Amiga 600, och till vänster om den min MorphOS-amiga. Till höger har jag min Vampire 4SA samt min Amiga 1200 och Amiga 500. Alla inkopplade och faktiskt uppkopplade allihopa! Just nu använder jag min Amiga 1200 mest, där jag försöker hitta den perfekta Workbenchen. Jag blandar lite mellan Amikit, Caffeine och Workbench 3.2.2.1. Jag vill ju inte ha en helt färdig distribution utan jag vill ha det till mitt. Men det är mycket jobb från scratch så att ta en färdig dist och skala av den så att den passar är min väg att gå. Och jag är snart i mål. Då kommer jag visa lite bilder härifrån.
Med dessa ord vill jag önska er ett riktigt gott nytt Amiga-år.
Kategorier: Amiga
Plipbox
Jag har gått och blivit med Plipbox. Det kanske du aldrig har hört talats om vad detta är. Ni ser den på bilden här ovan. En vacker liten sak som man sätter i Amigans paralellport. Och vips så har man ethernet rakt in i Amiga 500an från 1987! Hur coolt?
Men inte nog med det! Min Amiga 500 har även fått ett pistorm-kort i sig. Det innebär kort och gott att den har blivit ett par hundra gånger snabbare än den var en gång i tiden. Men inte bara det. Den har även fått en hdmi-utgång. Vilken innebär som syns på bilden, härliga 1920×1080! I Workbench 3.9!
Det är så coolt att kunna koppla upp den gamla maskinen på Internet för att sedan kunna surfa på webbsidor som om det vore 1995. Och att chatta med det legendariska programmet Amirc. Väntar även på en pistorm till min Amiga 1200 som jag beställde från en kille i Italien som sitter och plockar ihop sådana hemma på sitt kontor.
Så har du någonsin funderat på att återuppliva din gamla Amiga så är det helt klart rätt tid att göra detta nu. Om inte, så kanske jag är villig att köpa din oanvända Amiga 😁
Kategorier: Amiga, Retro
Mina tankar om 8Bitdo Gamepad
För ett litet tag sedan införskaffade jag en ny gamepad. Jag har tidigare köpt ett gäng Snes och Nes-kontroller från Ali Express och varit nöjd med dem. Så jag förstod inte riktigt varför jag skulle investera runt 400 kronor för något som jag nästan redan hade fast som kostade runt 20 kronor. Men efter att ha läst en mängd olika positiva omdömen så bestämde jag mig ändå för att införskaffa en. Jag försökte få tag i den europeiska varianten med färgglada knappar men lyckades inte hitta någon som hade den på lager. Eftersom jag inte orkade vänta så fick det bli den amerikanska med lila knappar.
Kvalitén i själva gamepaden är riktigt bra. Känns som originalen från SNES. Så första intrycket är riktigt bra. När jag sedan börjar synka upp den mot min Mac där jag har installerat en Amigaemulator kommer den riktigt stora vinsten. Det är busenkelt att lira mina gamla favorit-lir helt trådlöst. Jag styr Ben E Factor på ett sätt som Tac-2an aldrig riktigt kom upp i. Denna insikt insåg jag dock aldrig då, men såhär i efterhand så är den här kontrollen mycket bättre lämpad att spela Amigaspel än Tac-2an.
Direkt efter att jag har lirat Benefactor på min Mac så med en enkel knapptryckning så synkar jag upp den till min gamla stationära dator som jag har kopplat till en CRT-skärm. Där drar jag igång en SNES-emulator och spelar Lost Vikings, lika smärtfritt som man mindes att det var att dra fram den gamla kassetten och trycka in den i SNES:en.
Den är inte bara bra på retrospel, utan efter Lost Vikings har fått gjort sitt på skärmen kopplar jag upp den mot min Switch och lirar lite Fifa 18 och vinner med mitt MFF mot Sirius med 4-1 i första matchen med 8bitdo’n. Det har faktiskt gått så långt så att jag inte längre använder den betydligt dyrare Pro controllern. 8bitdo’n har allt man vill ha av en kontroll idag. Så jag skulle lätt rekommendera alla som är ute efter en ny kontroll till valfri dator/konsol att införskaffa en. För även till Playstation går den att använda, fast då måste man dock köpa till en liten adapter.
Kategorier: Amiga, PC, Retro
Aftonstjaernas Tankar är nedlagd
Precis som titeln antyder så är det nu en epok(för mig) som går i graven. En webbsida/blogg som följt mig sedan det första inlägget en kall marsdag 2009. Men den dog egentligen inte i år utan började få sig en rejäl törn när jag började skriva för Eurogamer och inte längre skrev för att det var kul, utan för att jag var tvungen. För jag tycker ju egentligen att det är kul att både skriva och spela. Men när man inte får spela det man vill på sin dyrbara tid och inte skriva som man vill utan att få korrar på allt man gör så att man nästan undrar var min personliga stil tog vägen. Ja, då är det varken kul att spela eller skriva längre.
Mina starkaste minnen har jag från decembermånaderna när det i bloggosfären var dags att skapa en GOTY för året som varit i en mängd olika kategorier. Tack Malmer för detta! Men det var även stort att två år i rad bli nominerad till årets bästa spelblogg i Sverige. Så dessa minnen är inget som försvinner även om bloggen i sig försvinner. Eller?
Vid sidan av Aftonstjaernas tankar har jag även drivit min personliga blogg som mestadels har handlat om fotografier, men även en del träning och annat personligt. Båda dessa två bloggarna fick en törn av ”Eurogamergate”, ursäkta uttrycket. Så då tänkte jag i min stilla föräldraledighet att jag kanske skulle slå samman dessa två till en. Fortsätta pusha samma inlägg till de två olika kanalerna men att båda kanalerna, om de vill, kan nå bägge sortens inlägg. Och det är ju faktiskt så att jag även på Aftonstjaernas tankar blev mer och mer personlig ju mer min person kom fram bakom den i början dolda Aftonstjaerna. Så kanske är detta ett naturligt steg att ta. Att det blev min personliga blogg som tog över och inte tvärtom beror kort och gott på att den är betydligt äldre och det ligger mer arbete bakom den. Redan 1999 skrev jag mitt första inlägg här. Då var det dock via statisk html, för att sedan gå över till SSI, för att sedan köra en Accessdatabas för att sedan gå över till mySQL och en egen lösning. Därefter kom jag in i WordPress och det som du ser nu. Sidan kommer att anpassas ju längre tiden går. Alla inlägg från Aftonstjaernas tankar finns här för de som vill återgå och få några gamla tips om retrospel eller liknande 😉
Kategorier: Amiga, Mobilspel, PC, Playstation, Retro, Xbox
Elljis – En välbekant syn för Amigaägare
Elljis Trading i Uddevalla var en av de där stora återförsäljarna i Amigavärlden. I varje nummer av Datormagizin kunde man se deras, från början ganska små annonser, men därefter stora helsidesannonser. Själv var det från just Elljis som jag köpte min första Amiga. Det var en Amiga 500 plus som då kostade 4695 kronor.
Jag har försökt leta reda på lite fakta om Elljis men har haft väldigt svårt att hitta något vettigt. Det känns som att företaget bara har gått upp i rök. Jag lyckas dock förstå att företaget nu kallar sig LP Data och huserar på en privat adress i Uddevalla. I övrigt hittar man bara till ett CV till en person som har arbetat på lagret på Elljis.
Bilden ovan är då den magiska platsen där den då 12-åriga Aftonstjaerna köpte sin första dator och förstod vad en dator kunde göra som inte ett NES kunde. Jag försökte komma fram till dörren där man gick in men hela området är nu avspärrat för privatpersoner. Så min lilla nostalgitripp blev en liten besvikelse. Hade velat hitta betydligt mer information om ett av de företag som har ändrat mitt liv mest.
Kategorier: Amiga, Retro
