Settlers 3
Om jag ska försöka se tillbaka på mitt aktiva spelliv så är det ett par spel som alltid återkommer som mina favoriter. De självklara här är Quake 1, Doom 2, Benefactor, Dungeon Keeper och Settlers 3! Den mest udda titeln i gänget är såklart Settlers 3. Där de flesta oftast lyfter fram tvåan som den starkast lysande stjärnan i denna långtgående serie, så håller jag trean som den absolut främsta, och det med stor marginal.
ag var med där, för 3000 år sedan, när Settlers 1 släpptes till Amigan. Jag köpte till och med ett svindyrt extraminne på 512 kB för att kunna lira på de största kartorna och slippa vara begränsad till små, trånga banor. Att spela Settlers 1 mot min kusin på delad skärm med varsin tank-mus inkopplad i Amigan hör till några av de starkaste minnena från min uppväxt. Att kunna sno åt sig järn och annat genom att bara dra in motståndarens väg till sitt eget storehouse – och sen hoppas att ingen märkte något – var guld värt.
Åren gick och Settlers 2 kom, men det släpptes aldrig till Amiga (vilket i och för sig inte är sant längre, eftersom det faktiskt släpptes till Amiga tidigare i år, 2026). När det väl dök upp på marknaden hade jag redan gått vidare till PC, och jag älskade det jag fick uppleva framför skärmen i mitt tonårsrum. Musiken var så fantastisk att jag körde den nonstop på mitt Sonab-stereopaket med tillhörande 1,3 meter höga högtalare. Underbart! Det var även här som intresset för internet var som störst. Jag var givetvis tvungen att ha en egen dedikerad hemsida om Settlers 2. Sagt och gjort, Luckmans WebEdit laddades ner och HTML-böckerna köptes in. Nu fick jag äntligen utlopp för mitt spelande på nätet och kunde möta andra likasinnade i min gästbok.
Men år 1998 skulle allt förändras. Settlers 3 släpptes och jag var i chock över hur snyggt det var. Eftersom jag redan var helt såld på Settlers-serien kastade jag mig över denna tredje del som en hungrig varg. Och det var verkligen allt jag hade önskat mig, även om jag till en början var lite tveksam till att man inte längre behövde bygga vägar runt om i sitt samhälle. Men glädjen som infann sig när man satte ut sina första byggnader och fick se sina settlers traska runt och bygga upp en mysby, den är svårslagen än i dag.
Självklart var jag tvungen att knåpa ihop ytterligare en hemsida kring detta otroliga spel. Sagt och gjort, World of Settlers skapades tillsammans med min kusin, och under det första året var vi faktiskt den största Settlers-sidan på nätet. Vi skrev om allt vi älskade med spelet, samt vilka önskningar vi hade till Blue Byte inför framtiden och eventuella expansioner. Ett av våra första inlägg handlade om hur kopieringsskyddet fungerade på ett högst annorlunda sätt. Det var nämligen så att järnsmältverken i piratkopierade versioner spottade ur sig grisar i stället för järntackor, vilket ledde till att man aldrig kunde tillverka svärd och annat som krävdes för att vinna spelet. Detta resulterade i mängder av inlägg på Blue Bytes forum från pirater som trodde att det var en bugg. I stället hade de precis avslöjat sig själva. Otroligt kul! Tänk om företag i dag hade gjort något liknande i stället för att tvinga på oss konsumenter Denuvo.
Spelet i sig går kort och gott ut på att bygga det perfekta samhället och slå ner eventuella motståndare. Man börjar oftast med en begränsad mängd material. Först gäller det att få upp skogshuggare, sågverk och skogvaktare (”träduppfödare”) så att man säkrar virkesproduktionen i samhället. Därefter behöver man sten, järn, kol, diverse mat och så vidare. Allt hänger ihop på ett sätt som gör att man bara vill fortsätta spela för att få till den perfekta kedjan. Man bygger som små samhällen i samhället: en liten klunga som löser träproduktionen, ett ställe där de fixar mat, ett område där all malm bryts och så vidare.
När man sedan har fått ihop ett samhälle som i perfekt synergi tillverkar alla råvaror man behöver, då är spelet som allra bäst. De små settlers-figurerna bär runt på ens guld som gör försvaret starkare, de kämpar i uppförsbackarna i bergen för att få upp mat till gruvarbetarna som bryter järn, kol eller guld, och sedan konkar de ner allt till smältverken som i sin tur förädlar metallen till vapen eller verktyg som får samhället att blomstra ännu mer. Jag får lite Factorio-känsla av det här upplägget. Kanske var det här, eller redan i Settlers 1, som den här genren föddes? Den förfinades i alla fall i Settlers 3 för att sedan bli fullständigt övermäktig i spel som Factorio och Satisfactory.
Likt andra RTS-spel anfaller man genom att markera sina soldater och klicka dit man vill gå till attack. Då gäller det att ha fullt uppgraderade soldater om man ska ha en chans, och det fixar man på lite olika sätt beroende på vilket folkslag man spelar. Är man romare sker det genom vin, spelar man som egyptier är det öl som gäller, medan asiaterna får sin uppgradering via risvin. Genomgående ger alltså mer alkohol bättre soldater – precis som i verkliga livet med andra ord.
Men håller det här spelet än i dag? Det har släppts en History Edition som gör att spelet rullar fint på nya datorer och widescreen-skärmar, även om grafiken är densamma. Här måste jag dock passa på att tipsa om det communitydrivna projektet Settlers United. Det tar Settlers 3 och kryddar det med lite välbehövliga QoL-uppdateringar (Quality of Life), såsom smidig multiplayer, bättre statistik, möjlighet till längre fredstid innan kriget får bryta ut samt lite annat smått och gott. Det är också genom Settlers United som jag och mina två barn fortfarande spelar Settlers 3 i co-op varje år, framför allt på sommarlovet. Och för två kids på 13 och 16 år, som är uppväxta med Roblox och Minecraft, är Settlers 3 ändå där uppe och nosar på förstaplatsen när de får ranka sina favoritspel. Det vill inte säga lite, vilket alla ni föräldrar med barn som är fast i Roblox-träsket skriver under på.
Med tanke på hur många spel ser ut när de släpps i dag, så tänker jag att Settlers 3 absolut hade kunnat släppas precis som det är nu. Med sin vackra pixelgrafik håller det fortfarande en otroligt hög standard. Så gör dig själv en tjänst: köp spelet på GOG.com, installera Settlers United och vips så har du ett kanonspel att värma dig med under de mörka månaderna vi har framför oss. Mellan rundorna i Vice Beach, Ocean Beach, Kokiri Forest och Lon Lon Ranch kan ni vara helt säkra på att jag i alla fall kommer dra igång en LAN-match med mina två kids. Och jag hoppas att även du får uppleva det här underbara spelet tillsammans med dina nära och kära.
Kategorier: PC
Benefactor
Ett spel det pratas alldeles för lite om är Digital Illusions Benefactor. Ett spel som hypades upp i flertalet nummer av Datormagazin under tidigt 90-tal. Ja, det var ju naturligt att Sveriges största spelstudio skulle ha en egen spalt i just Sveriges största och bästa spelblaska, Datormagazin. Förutom de naturliga skriverierna om Pinball Dreams och Pinball Fantasies så var det ett annat spel som fångade mitt intresse när jag satt där i mitt pojkrum som en finnig 14-åring med min Amiga 500 Plus, utrustad med ett extraminne på 1 MB som jag hade köpt på datorbutiken Datic.
Varför jag hade ett extraminne i maskinen spelade egentligen ingen roll för spelet vi pratar om här. Det var bara för att kunna spela The Settlers med större banor än vad jag kunde med bara 1 MB. Nu hade jag ju totalt 2 MB!
Benefactor var spelet som beskrevs i Datormagazin som ett Lemmings med smarta lämlar. Men även med stygga lämlar som skulle göra allt för att göra ditt liv lite, lite surare och svartare. Så det var en blandning av Lemmings och Lode Runner, om jag själv skulle få beskriva det. Att det sedan innehöll högkvalitativ musik av Olof Gustafsson gjorde verkligen inte spelet sämre. Tvärtom fick det mig att spela det om och om igen. För det var något man var tvungen att göra, eftersom man dog om och om igen. From Software har absolut inget att komma med här.
Spelet startar ganska enkelt, med lite småfinurliga pussel som får en att tro att man är smart för att man löser dem. Men ju mer tiden går och ju längre man kommer in i spelet, desto svårare och rent utsagt förjävligare blir pusslen. Ibland är det rena rama Rick Dangerous-svårighetsgraden på nivåerna, där man utsätts för allt från spjut som skjuts in i kroppen från ingenstans till plattformar som helt plötsligt försvinner så att man ramlar ner i lavan under en. Ett totalt oförlåtande, härligt 90-talsplattformsspel.
Men eftersom spelet har så många fler nivåer av djup än vad Mega Man 2 har, så stannar det inte vid svåra plattformshopp med en Tac-2-kontroll byggd av traktorhjulsventiler. Spelet kräver även att du ska rädda alla dessa små ”Merry Men” som ibland är smarta, och ibland rentutav totalt dumma i huvudet och bara vill göra livet surt för dig. Vi snackar olikfärgade Merry Men där bara de röda kan passera genom din dörr till himlen. Om det då kommer en grå, blå eller gul figur så måste du slänga en färgburk med rätt färg över huvudet på den gubbe som är på väg mot din port.
Det blir totalt kaos på de svårare nivåerna. Du kommer att dö. Du kommer att misslyckas. Du kommer att klia dig i huvudet över hur du ska lösa just den här nivån. På senare år har jag spelat spelet på The A500 Mini som har save states. Detta underlättar otroligt mycket och får mig att fundera över hur jag någonsin kunde klara detta spel när jag var 14 år, helt utan save states.
Men det hela kokar väl ned till det faktum att på den här tiden hade jag bara det här spelet, och sen tog det sex månader tills jag hade råd att köpa nästa. Så det var bara att nöta och nöta. Att Benefactor inte har kommit ut till något annat än Amiga är för mig ett mysterium. Det är Digital Illusions absolut bästa spel. Det är ett av Psygnosis absolut bästa spel. Huvudkaraktären Ben E. Factor har ett rörelsemönster som är mjukt som silke, eller 240 fps som vi är vana vid i dag. Han är typ 20 pixlar hög, men så uttrycksfull att man smälter.
Min enda invändning mot det här perfekta spelet är den datadisk som utlovades efter att spelet hade släppts. Den kom aldrig. Så menyvalet för att spela de extra nivåerna leder ingenstans. Såvida man inte letar lite på Aminet och hittar en ADF-diskett med sju nya nivåer som något Benefactor-fan har knåpat ihop på sin fritid. Då kan man njuta av fler nivåer. Och inte nog med det, denna fantastiska Robert Szacki har även släppt en – visserligen primitiv – men ändå fungerande karteditor till Benefactor, så att vem som helst med förkärlek till detta fantastiskt vackra Amigaspel kan skapa egna nivåer. Detta är kärlek. Och detta är Digital Illusions bästa spel utan någon direkt konkurrens.
Kategorier: Amiga, Retro
Links 386 pro
Min första kontakt med Links 386 Pro från Access Software var under min högstadietid. Hemma hade jag min älskade Amiga 500+ som jag lirade World Class Leader Board Golf på(också av Access Software). Jag älskade det spelet och skapade en 18-hålsbana som var en kopia av min dåvarande hemmabana i Färgelanda. Nu kunde jag äntligen träna golf även på vintern och testa slag som jag kanske inte vågade mig på när jag var ute på den riktiga banan. Men allt det där skulle förändras när jag i sjuan sökte en extrakurs i datorkunskap.
Då fick vi nämligen tillgång till skolans datorsal. Det var en sal med cirka 16 datorer. Alla var 286:or med Windows 2.0 och någon tidigare version av MS-DOS. En av dem var dock utrustad med en cd-romläsare. Och det var tack vare den som jag fick min första kontakt med det då ultrarealistiska Links 386 Pro. Jag vet att även det första Links, som släpptes två år tidigare, var realistiskt. Men det spelade jag aldrig och hade faktiskt inte ens en aning om att det fanns, trots att det senare även portades till Amiga.
Men åter till datorsalen på högstadiet. Detta var långt innan AI kunde skriva uppsatser åt en. Jag minns att jag stoppade in en cd-skiva med Bonniers uppslagsverk eller liknande i datorn med cd-läsare, kopierade en text rakt av som handlade om datorns historia, la in den i ett dokument, skrev mitt namn under och lämnade in till min datorlärare. Förlåt Christer. Han blev otroligt imponerad av uppsatsen och gav den en 5:a i betyg. Som belöning fick jag komma in i hans arbetsrum där han visade mig en snabb 386:a med Windows 3.1.
Någonstans där såg jag ikonen för Links 386 Pro och undrade om jag fick testa. Från den stunden var jag fast. Fast besluten om att en sådan här dator måste jag bara ha. Det gick något år, Doom släpptes och nu fanns det ingen återvändo. Amigan fick säljas, och min första PC inhandlades julen 1993 för 13 000 kronor på Siba. Det var en vacker Packard Bell, helt befriad från både cd-läsare och ljudkort. Men nu kunde jag äntligen spela både Doom och spelet jag först fick dregla över på min gamla datalärares kontor. Och det var även så jag återvände till det för den här lilla recensionen. På en 486:a, förvisso med cd-läsare, men för att få det autentiska ljudet stängde jag av mitt AWE32 och slog på PC-speakern. Där och då blev jag 13 år igen.
Spelet i sig är faktiskt en ganska avancerad historia när det kommer till hur man vill slå iväg bollen. Man kan nästan in i minsta detalj bestämma hur fötterna ska stå, var bollen ska ligga, hur man ska träffa den och så vidare. Jag tog mig an den klassiska banan Pebble Beach som ligger i Kalifornien och av många anses vara den vackraste golfbanan i världen. En bana som jag längtat efter att få spela på riktigt, men det kommer nog aldrig att ske då det kostar över 500 dollar att gå en 18-hålsrunda där – utöver vad det kostar att ens ta sig dit. Men för det vackraste golfspelets skull behövde jag en vacker bana att dra runt på. Så det får duga så länge.
Själva spelet spelas som ett klassiskt golfspel. Du kikar först på hur långt det är kvar till flaggan. Sen väljer du klubba efter avståndet och det underlag bollen ligger på för tillfället. Därefter klickar du på banan dit du vill sikta och ställer eventuellt in din stans med fötterna. Sedan klickar du på den spännande ”Swing”-knappen. En mätare rör sig snabbt uppåt, och det är dags att klicka igen för att bestämma hur långt bollen ska fara. Direkt efter det rör sig mätaren snabbare än någonsin neråt igen. Nu måste du pricka den gröna pluppen längst ner för att bollen ska gå rakt. Men det här kan du ju givetvis också utnyttja för att slå en draw eller fade, vilket är golfbegrepp för en medveten hook eller slice (alltså snedslag).
Det är lätt att glömma att byta klubba manuellt om man är van vid modernare golfspel på enklare svårighetsgrad. Men gör man inte det tappar man lite av charmen i spelet. Att välja mellan att slå för fullt med en järn-5:a eller lite lösare med en trä-3:a är ett val jag gärna vill bestämma över själv. Allt beror ju på hur banan framför mig ser ut. Är det nedförsbacke vill jag kanske ha en hög båge på bollen för att den inte ska rulla iväg, och i andra fall vill jag att den ska studsa in på green. Det viktigaste är att Links 386 Pro ger mig de här valen. Ibland går det åt skogen och man får plikta ett slag, men när slaget går precis som man planerat är det en mycket angenäm känsla.
Men hur håller spelet nu, år 2026? Givetvis är det svårt att plocka av sig sina nostalgiglasögon, och jag tycker ju att det fortfarande ser charmigt ut. Realistiskt på sitt vis, men ändå inte. Jämför man däremot grafiken med andra spel som släpptes 1992 – såsom Contra III, The Magical Quest Starring Mickey Mouse, Alone in the Dark eller Zelda: A Link to the Past – så låg ju Links 386 Pro åratal före rent utseendemässigt. Numera tycker jag i och för sig att den charmiga grafiken i Zelda 3 har åldrats betydligt bättre än vad Links har gjort. Men nu var det ju realistisk grafik vi pratade om här
Så skulle jag då rekommendera det här golfspelet till någon som inte har spelat det tidigare? Antagligen inte. Då hade jag hellre tipsat om några av de ”nyare” spelen i serien. Links LS 1997 är en kanontitel som är uppgraderad på alla vis, eller varför inte det sista spelet i serien till PC, Links 2003. Men jag är väldigt glad att jag tog mig an det här spelet igen, och jag hade en mycket trevlig fredagskväll framför min gamla trotjänare till dator.
Kategorier: Amiga, Golf, Retro
