Benefactor
Ett spel det pratas alldeles för lite om är Digital Illusions Benefactor. Ett spel som hypades upp i flertalet nummer av Datormagazin under tidigt 90-tal. Ja, det var ju naturligt att Sveriges största spelstudio skulle ha en egen spalt i just Sveriges största och bästa spelblaska, Datormagazin. Förutom de naturliga skriverierna om Pinball Dreams och Pinball Fantasies så var det ett annat spel som fångade mitt intresse när jag satt där i mitt pojkrum som en finnig 14-åring med min Amiga 500 Plus, utrustad med ett extraminne på 1 MB som jag hade köpt på datorbutiken Datic.
Varför jag hade ett extraminne i maskinen spelade egentligen ingen roll för spelet vi pratar om här. Det var bara för att kunna spela The Settlers med större banor än vad jag kunde med bara 1 MB. Nu hade jag ju totalt 2 MB!
Benefactor var spelet som beskrevs i Datormagazin som ett Lemmings med smarta lämlar. Men även med stygga lämlar som skulle göra allt för att göra ditt liv lite, lite surare och svartare. Så det var en blandning av Lemmings och Lode Runner, om jag själv skulle få beskriva det. Att det sedan innehöll högkvalitativ musik av Olof Gustafsson gjorde verkligen inte spelet sämre. Tvärtom fick det mig att spela det om och om igen. För det var något man var tvungen att göra, eftersom man dog om och om igen. From Software har absolut inget att komma med här.
Spelet startar ganska enkelt, med lite småfinurliga pussel som får en att tro att man är smart för att man löser dem. Men ju mer tiden går och ju längre man kommer in i spelet, desto svårare och rent utsagt förjävligare blir pusslen. Ibland är det rena rama Rick Dangerous-svårighetsgraden på nivåerna, där man utsätts för allt från spjut som skjuts in i kroppen från ingenstans till plattformar som helt plötsligt försvinner så att man ramlar ner i lavan under en. Ett totalt oförlåtande, härligt 90-talsplattformsspel.
Men eftersom spelet har så många fler nivåer av djup än vad Mega Man 2 har, så stannar det inte vid svåra plattformshopp med en Tac-2-kontroll byggd av traktorhjulsventiler. Spelet kräver även att du ska rädda alla dessa små ”Merry Men” som ibland är smarta, och ibland rentutav totalt dumma i huvudet och bara vill göra livet surt för dig. Vi snackar olikfärgade Merry Men där bara de röda kan passera genom din dörr till himlen. Om det då kommer en grå, blå eller gul figur så måste du slänga en färgburk med rätt färg över huvudet på den gubbe som är på väg mot din port.
Det blir totalt kaos på de svårare nivåerna. Du kommer att dö. Du kommer att misslyckas. Du kommer att klia dig i huvudet över hur du ska lösa just den här nivån. På senare år har jag spelat spelet på The A500 Mini som har save states. Detta underlättar otroligt mycket och får mig att fundera över hur jag någonsin kunde klara detta spel när jag var 14 år, helt utan save states.
Men det hela kokar väl ned till det faktum att på den här tiden hade jag bara det här spelet, och sen tog det sex månader tills jag hade råd att köpa nästa. Så det var bara att nöta och nöta. Att Benefactor inte har kommit ut till något annat än Amiga är för mig ett mysterium. Det är Digital Illusions absolut bästa spel. Det är ett av Psygnosis absolut bästa spel. Huvudkaraktären Ben E. Factor har ett rörelsemönster som är mjukt som silke, eller 240 fps som vi är vana vid i dag. Han är typ 20 pixlar hög, men så uttrycksfull att man smälter.
Min enda invändning mot det här perfekta spelet är den datadisk som utlovades efter att spelet hade släppts. Den kom aldrig. Så menyvalet för att spela de extra nivåerna leder ingenstans. Såvida man inte letar lite på Aminet och hittar en ADF-diskett med sju nya nivåer som något Benefactor-fan har knåpat ihop på sin fritid. Då kan man njuta av fler nivåer. Och inte nog med det, denna fantastiska Robert Szacki har även släppt en – visserligen primitiv – men ändå fungerande karteditor till Benefactor, så att vem som helst med förkärlek till detta fantastiskt vackra Amigaspel kan skapa egna nivåer. Detta är kärlek. Och detta är Digital Illusions bästa spel utan någon direkt konkurrens.
Kategorier: Amiga, Retro
Links 386 pro
Min första kontakt med Links 386 Pro från Access Software var under min högstadietid. Hemma hade jag min älskade Amiga 500+ som jag lirade World Class Leader Board Golf på(också av Access Software). Jag älskade det spelet och skapade en 18-hålsbana som var en kopia av min dåvarande hemmabana i Färgelanda. Nu kunde jag äntligen träna golf även på vintern och testa slag som jag kanske inte vågade mig på när jag var ute på den riktiga banan. Men allt det där skulle förändras när jag i sjuan sökte en extrakurs i datorkunskap.
Då fick vi nämligen tillgång till skolans datorsal. Det var en sal med cirka 16 datorer. Alla var 286:or med Windows 2.0 och någon tidigare version av MS-DOS. En av dem var dock utrustad med en cd-romläsare. Och det var tack vare den som jag fick min första kontakt med det då ultrarealistiska Links 386 Pro. Jag vet att även det första Links, som släpptes två år tidigare, var realistiskt. Men det spelade jag aldrig och hade faktiskt inte ens en aning om att det fanns, trots att det senare även portades till Amiga.
Men åter till datorsalen på högstadiet. Detta var långt innan AI kunde skriva uppsatser åt en. Jag minns att jag stoppade in en cd-skiva med Bonniers uppslagsverk eller liknande i datorn med cd-läsare, kopierade en text rakt av som handlade om datorns historia, la in den i ett dokument, skrev mitt namn under och lämnade in till min datorlärare. Förlåt Christer. Han blev otroligt imponerad av uppsatsen och gav den en 5:a i betyg. Som belöning fick jag komma in i hans arbetsrum där han visade mig en snabb 386:a med Windows 3.1.
Någonstans där såg jag ikonen för Links 386 Pro och undrade om jag fick testa. Från den stunden var jag fast. Fast besluten om att en sådan här dator måste jag bara ha. Det gick något år, Doom släpptes och nu fanns det ingen återvändo. Amigan fick säljas, och min första PC inhandlades julen 1993 för 13 000 kronor på Siba. Det var en vacker Packard Bell, helt befriad från både cd-läsare och ljudkort. Men nu kunde jag äntligen spela både Doom och spelet jag först fick dregla över på min gamla datalärares kontor. Och det var även så jag återvände till det för den här lilla recensionen. På en 486:a, förvisso med cd-läsare, men för att få det autentiska ljudet stängde jag av mitt AWE32 och slog på PC-speakern. Där och då blev jag 13 år igen.
Spelet i sig är faktiskt en ganska avancerad historia när det kommer till hur man vill slå iväg bollen. Man kan nästan in i minsta detalj bestämma hur fötterna ska stå, var bollen ska ligga, hur man ska träffa den och så vidare. Jag tog mig an den klassiska banan Pebble Beach som ligger i Kalifornien och av många anses vara den vackraste golfbanan i världen. En bana som jag längtat efter att få spela på riktigt, men det kommer nog aldrig att ske då det kostar över 500 dollar att gå en 18-hålsrunda där – utöver vad det kostar att ens ta sig dit. Men för det vackraste golfspelets skull behövde jag en vacker bana att dra runt på. Så det får duga så länge.
Själva spelet spelas som ett klassiskt golfspel. Du kikar först på hur långt det är kvar till flaggan. Sen väljer du klubba efter avståndet och det underlag bollen ligger på för tillfället. Därefter klickar du på banan dit du vill sikta och ställer eventuellt in din stans med fötterna. Sedan klickar du på den spännande ”Swing”-knappen. En mätare rör sig snabbt uppåt, och det är dags att klicka igen för att bestämma hur långt bollen ska fara. Direkt efter det rör sig mätaren snabbare än någonsin neråt igen. Nu måste du pricka den gröna pluppen längst ner för att bollen ska gå rakt. Men det här kan du ju givetvis också utnyttja för att slå en draw eller fade, vilket är golfbegrepp för en medveten hook eller slice (alltså snedslag).
Det är lätt att glömma att byta klubba manuellt om man är van vid modernare golfspel på enklare svårighetsgrad. Men gör man inte det tappar man lite av charmen i spelet. Att välja mellan att slå för fullt med en järn-5:a eller lite lösare med en trä-3:a är ett val jag gärna vill bestämma över själv. Allt beror ju på hur banan framför mig ser ut. Är det nedförsbacke vill jag kanske ha en hög båge på bollen för att den inte ska rulla iväg, och i andra fall vill jag att den ska studsa in på green. Det viktigaste är att Links 386 Pro ger mig de här valen. Ibland går det åt skogen och man får plikta ett slag, men när slaget går precis som man planerat är det en mycket angenäm känsla.
Men hur håller spelet nu, år 2026? Givetvis är det svårt att plocka av sig sina nostalgiglasögon, och jag tycker ju att det fortfarande ser charmigt ut. Realistiskt på sitt vis, men ändå inte. Jämför man däremot grafiken med andra spel som släpptes 1992 – såsom Contra III, The Magical Quest Starring Mickey Mouse, Alone in the Dark eller Zelda: A Link to the Past – så låg ju Links 386 Pro åratal före rent utseendemässigt. Numera tycker jag i och för sig att den charmiga grafiken i Zelda 3 har åldrats betydligt bättre än vad Links har gjort. Men nu var det ju realistisk grafik vi pratade om här
Så skulle jag då rekommendera det här golfspelet till någon som inte har spelat det tidigare? Antagligen inte. Då hade jag hellre tipsat om några av de ”nyare” spelen i serien. Links LS 1997 är en kanontitel som är uppgraderad på alla vis, eller varför inte det sista spelet i serien till PC, Links 2003. Men jag är väldigt glad att jag tog mig an det här spelet igen, och jag hade en mycket trevlig fredagskväll framför min gamla trotjänare till dator.
Kategorier: Amiga, Golf, Retro
Amiga 6000
I höstas så fick jag nys om ett litet projekt av det tyska företaget Apollo Computer. Det var en återskapning av Commodore Amiga 600. Denna skapelse kallade dom för A6000. Det är en Amigakompatibel dator som drivs av en kraftfull 68080 CPU. Allt sker genom FPGA, vilket gör att man kan få uppgraderingar till sin dator utan att behöva byta ut några fysiska chip.
Givetvis beställde jag en på direkten. Eller ja, jag var lite seg vid beställningen så jag missade första batchen. Däremot kom jag med i andra batchen vilket gör att min beställning under tidig höst nu, precis nu, har skeppats från lagret i Tyskland. Så jag räknar med att ha den här hemma inom två veckor.
Det hela rör sig alltså om en nästan 100% kompatibel Amigadator. Du kan köra Amiga OS 3.2 på den. Men även äldre system såsom 1.3 eller 3.9 om du så vill. Själv har jag i flera månader förberett en hårddisk med det absolut senaste systemet 3.2.3. Ser så framemot att kunna putta in det i min A6000 när den väl kommer.
Jag beställde en svart variant såsom bilden ovan. Det är även röda stripes vid hålen som ni ser uppe till vänster i bild. Till denna vackra maskin har jag tidigare i höst skaffat mig en ny Arzopa-skärm från Amazon som gick loss för typ 7-800 kronor. Ett riktigt kap med andra ord.
Många gamla Amigafans tänker nog att detta är någonslags emulering av hårdvara såsom man lätt kan åstadkomma med en Raspberry Pi-dator eller liknande. Men detta är INTE emulering. Detta är en riktigt återskapning av Amigasystemet såsom det var på Commodores tid. Fast uppdaterad. Man kan se det som den dator som Commodore hade skapat själva om dom inte hade gått i konkurs.
Så ja, du kan spela alla dina gamla goda Amigaspel såsom Cannon Fodder, Sensible Soccer och Lemmings. Men eftersom Amigascenen aldrig verkar dö ut, så skeppas nya spel varje vecka till den här fantastiska maskinen. Vad sägs om tex en port av Settlers 2? Robin Hood? Doom? Quake 1? Quake 2? Ja, listan kan bli hur lång som helst på spel du kan spela på din gamla/nya favoritdator!
Jag kommer garanterat hålla er uppdaterade på detta när jag väl får datorn.
Kategorier: Amiga, Doom, Quake, Retro
Herald of Havoc
Jag älskar ju gamla spel som ni säkert känner till. Ett av mina favoritspel genom alla tider är Quake 1. Jag minns när jag gick ner till min lokala spelbutik och köpte originalet. Vilket jag trodde var originalet. Men när jag kom hem och installerade det så upptäckte jag att det fanns ett 20-tal andra spel på skivan. På något sätt hade denna presasde, originalskivan gått igenom någonsalgs piratifiering, vilket gav mig 20 spel istället för ett. Men eftersom jag vill göra rätt för mig gick jag ner till stan igen för att byta mot ett äkta Quake 1. Vilket jag inte ångrar idag. Givetvis kopierade jag det andra spelen till en annan skiva innan jag lämande tillbaka den. Men det hör inte hit.
Åren gick, jag spelar fortfarande igenom Quake 1, minst en gång om året. Men så kom detta spelet in på min radar. Herald Of Havoc hette det. Det såg ut precis som Quake. När jag spelade det det så kändes det nästan som Quake 1. Jag kunde till och med flytta vapnena till mitten av skärmen, vilket syns tydligt på mina screenshots. Det om nått gav mig den rätta känslan.
Vapnena man kan välja på liknar även de samma som i Quake 1. Fast men en ny twist. Vid varje ny bana börjar man på noll igen. Jag vet egentlige inte riktigt vad jag tycker om det, men jag är inte helt 100 på att det är en bra idé. Men det funkar, varje bara är designad efter denna filosofin, så det funkar ganska bra.
Det är en 2-300 fiender på varje bana, så det är mycket action. Skjuta, skjuta och spring. Om och om igen. Det finns nog en story där någonstans, men likt gamla spel, så bryr man sig inte om den, utan det är spelkänslan man är ute efter. Och den sitter som en smäck!
Fienderna är lite smått tråkigt designade. Knappt så att dom är texturerade alls. Känns lite som place holders, men det funkar. Hadde utvecklaren lagt 2 timmar till på fiendedesignen hade det inte gjort något. Man ser ändå 300 stycken på varje bana så det borde kunnat läggas lite lite mer tid på det. Men aja, man skjuter på dom, dom dör. Dom är borta.
Miljöerna är inte jättevarierade, men ändå tillräckligt för att man ska vara nöjd. Hela spelet är över efter 2-3 timmar. Och det är lagom. Man behöver inte mer än så här. Man får ändå en bra valuta för pengen man lägger ner på det.
För er som ändå tvekar om ni ska köpa det eller inte, så finns det ett demo att tanka hem gratis på Steam. Och köper ni det, så får ni uppleva 3 episoder(som det ska vara) underbart skjutande i Quakes fotspår. Ni kommer inte att ångra erat köp, var så säkra!
Kategorier: PC, Retro
Plipbox
Jag har gått och blivit med Plipbox. Det kanske du aldrig har hört talats om vad detta är. Ni ser den på bilden här ovan. En vacker liten sak som man sätter i Amigans paralellport. Och vips så har man ethernet rakt in i Amiga 500an från 1987! Hur coolt?
Men inte nog med det! Min Amiga 500 har även fått ett pistorm-kort i sig. Det innebär kort och gott att den har blivit ett par hundra gånger snabbare än den var en gång i tiden. Men inte bara det. Den har även fått en hdmi-utgång. Vilken innebär som syns på bilden, härliga 1920×1080! I Workbench 3.9!
Det är så coolt att kunna koppla upp den gamla maskinen på Internet för att sedan kunna surfa på webbsidor som om det vore 1995. Och att chatta med det legendariska programmet Amirc. Väntar även på en pistorm till min Amiga 1200 som jag beställde från en kille i Italien som sitter och plockar ihop sådana hemma på sitt kontor.
Så har du någonsin funderat på att återuppliva din gamla Amiga så är det helt klart rätt tid att göra detta nu. Om inte, så kanske jag är villig att köpa din oanvända Amiga 😁
Kategorier: Amiga, Retro
Quake 4 avklarat
Jag har nu klarat Quake 4 för andra gången i mitt liv. Detta får avsluta min Quakegenomspelning för den här gången. Nu har jag klarat allt officiellt som finns att klara från Quake 1 till Quake 4. Ja, tom Quake 3 spelade jag igenom singelplayer-delen i. Det var väl inte jättenjutbart men det var härligt att se alla böjda väggar och dörrar igen. Jag har tyvärr inga fina screenshots att bjuda på från Quake 4 då jag spelade det på ett gäng olika maskiner med syncad sparfil, så om jag tog några screenshots så minns jag inte på vilken maskin dom ligger nu. Och hittar dom inte på denna.
Så vad anser jag då om Quake 4 år 2021? Det är ett helt ok spel. Men det kommer inte upp i Quake 1’s kvalitet. Inte ens nära. Och inte till Quake 2 heller, som det väl mest får ses som en uppföljare till. Jag spelar i princip varje vecka en hemgjord bana till Quake 1 eftersom det håller så sjukt bra. Det finns det inget annat spel som jag gör med. Men var Quake 4 värt en genomspelning ändå? Ja, men det tycker jag absolut att det var. Det var kul att uppleva spelet igen. Även om jag inte kommer ihåg så mycket av det, då jag bara kört igenom det en gång när det då begav sig. Absolut värt om du kör ett Quakemarathon. Men för min det så får det nog vänta 10 år till innan jag drar igenom det. Quake 1 är jag däremot redan nu sugen på igen. Men eftersom jag redan kört igenom det 2021, så får jag nog vänta till 2022 tills nästa gång. Alltid något bra spel att se framemot med andra ord!
Kategorier: PC, Quake, Retro
Life Force – Vad händer?
Life Force är ett sådant där spel man älskade att spela, men aldrig kunde varva. Det var sjukt svårt på alla dess sätt. Är osäker på om jag ens klarade bana 2 när det begav sig någon gång i början av 90-talet. Såhär på senare år har jag förstått att det bara var 6 banor. Men det visste jag inte när jag spelade det på den tiden. Då hade jag inte heller rewind-funktionen som jag denna gången använda säkerligen 200 gånger eller så.
För är det något som Life Force är så är det oförlåtande. Det är inte alltid så att man känner att det är ens eget fel när man dör. Ibland så dyker det upp sjuka saker på skärmen som bara tar död på en. Som ni ser på skärmen här ovan så kastade sig en eldstorm upp över ytan för att flera gånger sluka mig utan att jag hann reagera. Det är väldigt många sådana här saker som sker i Life Force.
Det unika med Life Force som gör att det skiljer sig från typ alla andra shotemup-spel är att det utspelar sig både i sideled från vänster till höger, som typ Gradius och likande. Men varannan bana kör nerifrån till upp. Alltså typ som det gamla härliga PC-spelet Raptor. Detta gör att spelet aldrig blir långtråkigt då det varierar sig riktigt fint.
Nu ska vi inte snacka om långtråkigt i och för sig. För själva spelet drog jag väl igenom på kanske 25-30 minuter. Men då ska ni ha i åtanke att jag använde rewind-funktionen på min Anbernic RG351P typ hela tiden. Annars hade jag aldrig klarat det. Men det är trots det väldigt skönt att jag nu 31 år senare verkligen klarar mig igenom hela spelet. Visst, fusk, men ändå. Här hade ju även upp-upp-ner-ner-vänster-höger-vänster-höger-b-a-start funkat lika bra. Nästan.
Så kan jag rekommendera detta spelet nu då? Ja verkligen. Spelkänslan är på topp. Jag hade dock lite bekymmer att styra skeppet när jag hade uppgraderat ”speed” till max. Då var det riktigt svårt att styra igenom små trånga passager som fanns lite här och där på banorna. Men en riktig klassiker har vi verkligen här. Så kul att klara av detta gamla spel också.
Kategorier: Nintendo, Retro
Duck Tales avklarat
Det var väl tvunget att bli en genomspelning av den här klassikern också. Jag minns än idag känslan när jag första gången höll i kassetten. Min kusin hade fått ett likadant spel. Också Duck Tales. För självklart hade vi båda önskat samma utan att tänka på att vi kan önska olika och sedan låna. Men jag tror det var speciellt med Duck Tales. Det här ville vi bara ha. Och det är jag glad för nu. Att jag har kvar min kassett i hyllan.
Till det här spelet så använde jag mig av en ny leksak att spela det på. Tidigare har jag kört på min Retroid Pocket 2 vilket har en perfekt 4:3-skärm för bästa återgivning av dessa gamla spel. Men nu valde jag faktiskt att köra igenom det på en Anbernic RG351P i härlig Gamecube-lila färg. Den har en aspekt på 3:2 vilket ger en lite bredare bild. Men va bra tänker du, då har den ju rätt förhållande om man spelar Gameboy Advanced-spel. Och japp, visst är det så.
Men jag tycker inte att det är så farligt att spela med en liten utsträckt bild när man får smidigheten i den här enheten som överglänser den i Retroid Pocket 2. Fördelen med ett snabbt och smidigt gränssnitt och mer kvalitativa knappar går före den lite bredare bilden. Men, nu var det ju inte apparaterna jag skulle prata om. Dom får jag ta i ett annat inlägg. Kanske. Just Duck Tales är ju frågan om det gamla spelet håller än idag. För det fick ju en remake för ett par år sedan som gjorde om spelet så att man knappt kände igen det. Tyckte det var kul en stund men det slår inte originalet ens i närheten. Känslan när man styr farbror Joakim med sin käpp är total överlägsen här.
Att springa runt på de här fem olika nivåerna i den ordning man vill. Ibland får man åka tillbaka igen till ett ställe då det saknas nycklar för att komma åt vissa delar av andra banor. Men man hinner aldrig bli riktigt trött på det. För banorna är riktigt varierande. Och så har det här spelet en stor fördel som många andra på den här tiden. Det är kort. Jag skulle uppskatta den effektiva tiden jag spelade det till ungefär 60-70 minuter. Dessa var givetvis uppdelade under flera dagar då jag drog fram det och körde en nivå lite här och lite där. Detta är den största fördelen med bärbart retrospelande.
Jag klarade aldrig remaken. Om det berodde på att det var tråkigare eller svårare låter jag vara osagt. Men Duck Tales är verkligen inte ett svårt spel. Inte om man som mig alltid väljer att spela på lättaste svårighetsgraden pga att jag inte orkar eller har tid att nöta. Och jag spelar ju mest för nöjes skull. Och jag har inget nöje av att något är svårt. Tänk er själva att ni vill se på en film. Men för att kunna njuta av den måste ni lyckas trassla in hela magnetremsan på ett VHS-band innan ni kan få se det. Det är lite så jag känner det med svårighetsgrader i spel. Jag förstår verkligen inte njutningen av att självplåga sig. Med all respekt för er som gillar det. Jag gör det inte.
Och där var spelet slut och jag har inte ens nämnt den fantastiska musiken. Ikoniska startskärmen med den underbara titellåten. Den får mig att egentligen inte vilja spela, utan stanna på titelskärmen. Lite samma magi som Civilization 4 och 6 hade med mig. Man ville bara sitta och lyssna.
Kategorier: Nintendo, Retro
Zelda 2 – Bättre än du minns
Jag får än i dag rysningar genom kroppen när jag tänker på den gången jag för första gången hittade flotten i Zelda 2 och kunde åka över vattnet till en helt ny värld. Vi snackar lite drygt 30 år sedan och även fast det var underbart att hitta flotten nu 2021 så känns det lite som om magin var borta. Men minnena från den här tiden är starka, så det gör inget.
Vad jag egentligen vill säga är det att Zelda 2 fortfarande hållet sjukt hög klass. Att jag spelade igenom det 2021 förstörde inte mina minnen av det från 1989. Vissa spel åldras inte direkt väl. Men Zelda 2 – The adventure of Link har åldrats förvånansvärt bra. Det har tagit många år innan jag vågade ta upp en omspelning av detta eftersom jag var rädd att mina minnen av spelet skulle förstöras. Men så blev inte fallet, tvärtom!
Spelet i sig är extremt unikt för att vara ett Zeldaspel. Zelda 1 och Zelda 3 var helt andra spel nästan. Där man från en top-down-view styrde Link genom Hyrule så kände Zelda 2 för att helt tänka om och göra någon blandning mellan Final Fantasy, Zelda och Metroid. För jag vet egentligen inget annat spel som är så unikt som just Zelda 2. Det utspelar sig ju i en top-down-view när man går runt på kartan. Men likt Final Fantasy så kommer det random fiender lite här och där. Förvisso ser man dem i detta spel, vilket jag tycker är skönt. Då är det lättare att undvika dem eller anfalla dem om man så vill.
Väl när man går på en fiende så ändras vyn helt plötsligt till någonslags 2D plattformsspel. Fast ändå inte. Spelkontrollen i det här läget är sjukt tight. Det är inte så att man tänker när man dör vilka usla kontroller det är. Likt Mario har man järnkoll på alla hopp och slag. Visst, när man blir träffad och ramla ner i lavan för 77 gången så är det klart att man blir frustrerad. Men det är ju mitt fel. Alla 77 gångerna var det för att jag var för dålig.
Och jag är för dålig allt för många gånger. Men det gör inget. För när jag dör så har jag lärt mig varför. Jag kan göra om. Jag kan göra bättre. Skrattet från Ganon när man dött av sig alla sina liv ekar i mina öron sedan 1989. Det är inte roligare att dö 2021. Men det är ikoniskt. Game Over-skärmen är rent och skär spelhistoria.
Så efter alla dessa spelhistoriska skärmdumparna jag har tryckt av så är jag klar. Äntligen. Det är med stor glädje jag har än en gång klarat det här svåra spelet från min barndom. Men visst är det lite fusk att använda ny teknik eller? Fast, ja, jag använder min Retroid Pocket 2 för att spela dessa gamla NES-spel. Och ja, jag vet att det är en gråzon om vad som är okey att göra eller inte. Men moraliskt sätt tycker jag det är ok så länge man äger spelet i original. Att som småbarnsförälder kunna plocka fram den här lilla underbara maskinen. Spela Zelda 2 i 7 minuter. Sen spara. Lägga undan. Och fortsätta med föräldraskapet. Det är magi. Jag hade inte klarat det här spelet på originalhårdvaran nu år 2021.
Jag är så sjukt imponerad av mig själv som 10-åring. Jag ser min egen dotter som nu är 10 år. Hade hon ens haft tålamodet att klara ett sådant här spel? Att hon är skicklig nog för att göra det är jag övertygad om. Om detta var enda spelet hon fick i julklapp att spela fram till sin födelsedag i September så är jag övertygad om att hon hade klarat det. Men riktigt så ser det ju inte ut nuförtiden. Spel finns överallt. Och är det för svårt, så går man till nästa. Så gör även jag. Idag.
Så har du chansen. Möjligheten att spela detta spel på en modern plattform i dag. Så gör det! Du kommer inte att förstöra dina minnen från 80-talet. Det håller än i dag. Och det håller riktigt riktigt bra! Den stora frågan är dock om jag kommer att klara spela igenom det igen om 30 år? Då är jag 71 år gammal och kanske inte lika rapp i fingrarna. Men om jag lever då, och kommer ihåg detta inlägg, och kanske till och med har kvar denna blogg, då ska jag ge mig på ett nytt försök. Det lovar jag!
Kategorier: Nintendo, Retro
Piff och Puff avklarat
Ännu ett Nintendo åttabitarsspel är avklarat. Om ni skulle fråga mig för en månad sedan så skulle jag aldrig tro att jag skulle köra igenom två gamla nintendospel på raken så här. Men mycket tack vare min nyfunna kärlek till små handhållna enheter med öppen källkod så har mitt retrospelande exploderat. Att kunna spara var som helst för att sedan ladda om är min räddning. Annars hade det aldrig gått.
Just tack vare min Retroid Pocket 2 med en perfekt 4:3-skärm så har mitt spelande av gamla spel verkligen tagit en ny fart. Jag kommer fortfarande ihåg julaftonen som jag fick Chip n’ Dale av min mormor och morfar i julklapp. Oftast önskade jag och min kusin oss ett NES-spel varje jul. Och det var oftast det spelet man hade det året. Just detta spelet var helt fantastiskt i spelkänsla och när man spelade två spelare.
Älskade verkligen att ta tag i min medspelare för att skydda denna från faror, eller om man kände för det, kasta ner i ett stup. Och jag måste verkligen säga det att spelet håller verkligen än i dag. Låter kanske galet, men spelkänslan är verkligen direkt. Alltså, svårt att beskriva, men när jag klickar vänster så styr figuren direkt till vänster. Och då menar jag verkligen direkt. Man har total kontroll på sin lilla ekorre? Eller vad nu Piff och Puff är för slags djur.
Själva spelet är uppbyggt genom en kartvärld som påminner ytterst lite om den i Super Mario Bros 3. Fast här är det bara två kartvärldar. Så spelet är betydligt mindre än Super Mario Bros 3. Men genom detta system så behöver man inte spela alla banor för att komma till sista bossen. Jag hoppade över bana B och E, så dom kommer jag inte ihåg hur dom är.
Det kanske tog 60-90 minuter för att klara av hela spelet. Helt klart ett perfekt spel för någon som mig som inte har jättemycket fritid för att spela. Och med tanke på att jag använder save states så tror jag att jag spelade igenom spelet på kanske 20-30 omgångar. Vilket ger 5-10 minuter per spelomgång. Och mycket mer än det hinner jag inte alltid. Så jag rekommenderar verkligen alla att införskaffa en bärbar lite underbar maskin som kör Retroarch eller liknande. Så kul att kunna återuppleva alla dessa gamla spel i ett smidigt bärbart format.
Kategorier: Nintendo, Retro
