Bästa från Kairosoft
Pocket League Story är ett spel från företaget som gav oss Game Dev Story. Spelet är i samma andra som speltillverkarspelet men ändå inte. Jag fastnade aldrig för Game Dev Story på grund av att det inte hände något. Det enda som presenterades för mig var tabeller över hur bra ett spel gick. I Pocket League Story får jag inte bara resultatet för hur det går för mig, utan jag ser det även framför mig när mina spelare spelar en match.
Men för att vara riktigt rättvis så måste jag ändå tillägga att jag verkligen älskar fotboll. Så för er som inte gillar fotboll så kanske det här går bort lika mycket som ett rugbyspel går bort för mig? När det kommer till Managerspel i övrigt så är jag inte så mycket för dem. De har blivit allt för avancerade och på samma gång, ointressanta. Jag minns med glädje spelet The Manager som släpptes på Amiga någon gång under tidigt 90-tal. Det var enkelt och roligt. Precis på samma sätt som Pocket League Story är. Det är enkelt och roligt.
Det hela handlar egentligen bara om en sak, att skapa det perfekta laget. Man får köpa och sälja spelare så som sig bör i liknande spel. Men man ska även se till att ens träningsanläggningar håller högsta klass. Vi snackar om uppgraderingar, sponsorskontrakt och allmänt skoj pillande i sann Kairosoftanda, eller får jag säga The Manageranda?
Jag tänker inte sätta något slags betyg på spelet men än att jag säger att det är sjukt bra för den fotbollsälskande androidmänniskan. Ja precis, jag tror inte att det har släppts på iphone ännu, men jag kan ju ha fel. Har vart utan iphone i ungefär en månad nu, så man blir ju lite oinformerad av vad som händer på den marknaden. Bara köp!
Kategorier: Mobilspel
Skärpning!
Det var värst va dåligt det var med uppdateringar på den här sidan just nu. Kanske kan det bero på att jag dels bloggar på en annan sida samtidigt som jag skriver för en tredje? Ja, självklart är det så! Men nu tänkte jag i alla fall skärpa mig lite på den här sidan. Det är ju ändå den som var först! Vad är det för bild kanske ni undrar? Det var en jag tog för tre år sedan som jag bara råkade komma åt just nu och jag tycker den är så grymt rolig så jag tänkte att den måste jag ha med här!
För övrigt så går det som en räls i skolan och den börjar gå mot sitt slut. Just nu är jag ute på praktik samtidigt som jag kör på i en kvällskurs i engelska. Så fullt upp är det med andra ord! Men jag trivs samtidigt lite med det, det är något att göra hela tiden så man inte riskerar att få det tråkigt. Aja, nu skall jag väl inte skriva för mycket här så det blir en chock för de som går in här för första gången på några månader och ser jag jag nästan har skrivit 250 ord!
Kategorier: Övrigt
Snälla, förstör även dessa
Nu för tiden skall alla gamla spel göras om för att dagens spelare skall kunna spela dem. Detta innebär i praktiken att man tar en gammal spelidé och gör FPS utav den. Den första gången man gjorde detta av en större spelserie var med Westwoods Command & Conquer. Men detta var alldeles för tidigt. Command & Conquer: Renegade sålde uselt och man återgick till seriens klassiska RTS-läge istället.
Men tiderna ändras som sagt. En ny skara spelare har växt upp sedan Renegade stod i butikshyllorna. Och den nya skaran älskar FPS:er (jag tolkar försäljningsiffrorna för FPS:er på detta vis iaf). Skulle Renegade ha släppts i dag så kanske vi aldrig hade fått sett ett enda RTS till av Command & Conquer-serien?
Ett annat känt exempel på spel som, enligt mig, kommer att bli förstört är den klassiska Xcom-serien. Ett turordningsbaserat strategi-action-spel som gått och blivit FPS.
Det har fått mig att fundera på om jag inte skall komponera en liten lista på önskespel som speltillverkarna också gärna kan få förstöra. Så här kommer ett par tips till alla speltillverkare!
Civilization – Action Figher. Du spelar som en soldat som på egen hand tar över världen med din UZI.
Settlers – Pig Wars. Du vaknar upp i en urgullig by utan att veta vem du är. Nu måste du döda alla för att få reda på ditt ursprung.
Theme Park – Ultra Hard Weapons. Du ramlar av en karusell och måste nu döda alla som jobbar på en nöjespark för att hämnas din huvudvärk.
Transport Tycoon – As It Was Meant To Be. Som vapenexpert ska du infiltrera tågbyggande kommunalarbetare och döda deras chefer för en friare värld.
Pizza Syndicate – The Italian Revenge. Som pizzabagare infiltrerar du stadens finaste pizzarestaurang och avrättar samtliga kunder som beställer en pizza med bearnaisesås på.
Kategorier: Åsikt
Gör spel oss aggressiva?
Jag låg och lyssnade på senaste avsnittet av P3 spel i går natt, där de talade om frågan om spel påverkar våra hjärnor. Utgångspunkten var de två stora händelserna i Oslo och London där spel som Modern Warfare 2, Grand Theft Auto och World of Warcraft har fått ta emot en del skuld.
Ett klipp i programmet lade fram fakta för att spel påverkar hjärnan och personen blir mer aggressiv. Den här faktan sköts ner i ett senare debattinlägg från dataspelsbranschen med argumentet att det inte är fler våldsdåd i dag än det var på 70-talet.
Och visst, jag kan ingen fakta angående våldsdåd i dag och på 70-talet, så vi antar att det är sant. Men handlar påverkan av ens aggressivitet enbart om att gå ut och mörda folk och tända eld på deras hem?
När jag hör forskningens inlägg angående att spel påverkar aggressiviteten så tänker jag i mycket mindre banor. För att den ska påverka aggressiviteten räcker det väl att jag kanske kastar handkontrollen i soffan för att det skall stämma? Räcker det inte att jag svär åt spelet som jag nyss dött i 30 gånger på samma ställe? Jag anser att det visst räcker med dessa små saker för att spelen ska kunna anses göra oss mer aggressiva.
Det känns nästan inte som att det skulle behövas någon forskning alls om det. Bara man ser sig om kring sina vänner så är det mycket svordomar och kastade handkontroller som förekommer. Både ett och annat tangentbord säljer jag till folk som slagit sönder dem av ilska.
Men varför är vi som spelare så rädda för att erkänna det här då? Så länge aggressiviteten stannar i stridens hetta med den kastade handkontrollen så är det ju inget direkt problem. De allra flesta av oss tar ju som sagt inte med aggressiviteten ut på gatorna och slår till pensionärer. Det är den här helt svart/vita skalan som jag har svårt att förstå. Antingen eller? Nej, jag tycker inte det är antingen eller. Jag tycker att ja, spelare blir aggressivare men nej, inte så aggressiva så att det syns i någon som helst brottsstatistik.
Samma aggressivitet upplever jag dock även existerar i andra spel, såsom Monopol eller Kubb. Den existerar även i fotboll där vi gång på gång ser föräldrar till barn nästan slå ihjäl varandra för deras barns lags skull.
I P3 spel anser de att debatten måste mogna och det håller jag med om. Samtidigt är det inte så bra att anse detta i ena meningen och därefter skjuta sig själv i foten genom att förutsätta att de som säger emot spelarna ”aldrig ens har hållit i en handkontroll”.
Kategorier: Åsikt
Spelet som förstörde Zelda
Jag minns det som i går. Det där spelet med guldkartongen stod och väntade på mig uppe på kompisens övervåning. Om jag bara kunde lyckas övertala honom att jag kunde få spela det, om än bara en kort stund. Han hatade det, han ville bara spela andra spel som hade svart eller grå kartong. Jag förstod inte hur man kunde ogilla spelet i guld. Spelet det handlade om var givetvis The Legend of Zelda till Nintendos 8-bitars maskin.
Jag fick aldrig spela det den där gången. Bara lukta på det och drömma mig in i spelen genom de få bilder som fanns på baksidan. Mitt främsta argument för att övertala min pappa när jag själv önskade mig det var att han skulle kunna ta hjälp av kartan så att han aldrig skulle komma vilse i spelet. Jag vet inte om det var det som övertalade honom och mamma att köpa spelet till mig den julaftonen för länge sedan.
Zelda är en spelserie som för mig alltid har handlat om upptäckarglädje. Att man får springa runt helt fritt i världen och upptäcka nya fantastiska platser. Jag kan aldrig glömma den kvällen när jag ropade på mamma och pappa att de skulle komma för att se när jag kunde åka flotte ut till ett palats. Jag hade letat efter den här flotten i så sjukt många timmar att det här tillfället var ett av de starkaste spelminnena jag någonsin har upplevt.
Serien levde vidare i och med Zelda 2 där upptäckarglädjen var precis som i första spelet. Det var med en liten tvist eftersom halva spelet utspelades från sidan. Efter det kom ett av tidernas bästa spel, alla kategorier, Zelda – A Link to the past. Det var allt jag någonsin kunnat önska mig. Det var hur snygg grafik som helst, samma spelprincip som det första spelet. Och jag fick glädjen att utforska hela Hyrule ännu en gång, både i den ljusa världen och i mörkervärlden.
Efter det här spelet kunde väl ingenting gå galet. Nintendo visste ju hur de gjorde sjukt bra spel och överträffa dem gång på gång. Men sedan släpptes Ocarina of time. Det blev ett stort magplast för mig. Allt utforskarglädje var som bortblåst. Man var låst och inträngd i små trånga gångar. Visst var det liknande i de tre tidigare spelen. Men där fungerade illusionen att det var en öppen värld att utforska. I Ocarina of time fanns inget av det kvar. Nintendo hade lyckats förstöra mitt Zelda. Mitt Zelda som jag älskade nästan över allt annat. Jag hatade Nintendo.
Av denna anledning så köpte jag eller spelade jag aldrig uppföljaren Majoras Mask. Jag vägrade köpa en Gamecube för att spela Windwaker. Jag köpte ett Wii och gav Twilight Princess en chans. En chans jag tycker att spelet tog, men det var ändå långt i från de tre första spelen i serien. Efteråt har jag även spelat Windwaker som även det var ett bra spel kort och gott.
Men Zelda kommer aldrig att bli så bra som det en gång var. Det kommer aldrig att putta ner något av de tre första spelen från tronen. Jag kommer aldrig att förlåta Nintendo för att de förstörde en briljant spelserie med ett riktigt uselt spel vilket gjorde att spelserien aldrig tog sig tillbaka till sina rötter igen. Nintendo får gärna motbevisa mig, för jag kommer ändå att hålla mina korkgluggar öppna för kommande titlar. Tills dess spelar jag med glädje om A Link to the past, som inte behöver någon remake för att hålla rent grafiskt. Det är redan så fantastiskt som det kan bli, på samtliga plan.
Kategorier: Åsikt, Nintendo
Ett nytt Dungeon Keeper!
Dungeon Keeper är ett spel som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Än i dag har det inte släppts något spel som har försökt ta över tronen från det nu över 10 år gamla Bullfrogspelet. Det närmaste vi kommit är spelet Dungeons som dock enbart delade miljöer med Dungeon Keeper. Likheterna slutade dock där.
Nu har jag dock hittat ett spännande projekt som kan komma och välsigna alla Dungeon Keeperfans runt om i världen. Det är ett spel som heter War of the Overworld. Det hela bygger på Unrealmotorn och utvecklas av 15 stycken personer.
När det är färdigt kommer det att släppas alldeles gratis till samtliga maskiner som är kapabla att köra Unrealmotorn. Här är dock tyvärr ios-enheter undantagna.
Det hela skall vara en direkt uppföljare på originalet. Och av de tidiga videorna jag har sett så kan det mycket väl gå vägen det här. Tyvärr känns det som om det är långt kvar till release dock. Men jag kan helt klart rekommendera att hålla utsikt på det här projektet. Jag kommer garanterat att följa det och rapportera direkt jag vet någonting nytt om det.
Mer om projektet finns att läsa om på deras hemsida.
Kategorier: PC
Det var bättre förr
Jag läste ett mycket intressant inlägg borta hos Megazine angående huruvida de nya Starwarsfilmerna var mycket bättre än de gamla. Det fick mig att tänka på hur det ser ut på spelfronten i dag.
Jag fyller 32 år lite senare i år och har varit aktiv spelare från senare mitten av 80-talet. Jag var alltså ganska gammal (13 år) när det första Doom släpptes. Själva 90-talet är vad jag kallar den gyllene spelåldern. Det var under de här åren som de absolut bästa spelen som någonsin gjorts skapades. Vi snackar om stortitlar som tidigare nämnda Doom, men även Dungeon Keeper, Theme Park, Syndicate, UFO – Enemy Unknown, Quake, Baldurs Gate osv.
Spelen från den här tiden var kort och gott spel. Det var ett nöjessätt som man kunde använda sin fingerfärdighet för att klara av. Man fick givetvis tänka lite också. Men ingenstans fanns det några jäkla pilar som pekade åt vilket håll man skulle gå. Inte någonstans kunde man få tillbaka sin hälsa genom att bara gömma sig bakom en mossig sten. Spelen var hårda men rättvisa.
Jämför man till exempel Quake med Black Ops så är det helt sinnes att de båda spelen ändå räknas som samma genre. För jag ser inte likheten någonstans. Ingenstans i Black Ops finns den spelglädjen som fanns i Quake. Ingenstans finns den bandesignen som det låg så sjukt mycket kärlek bakom i Quake. Det är och känns bara som ett dussinspel som är utploppat för att tillfredställa de nya spelarna. Och vilka är då de nya spelarna?
Jo, det är dom som är just uppväxta med Modern Warfare. Dom som är vana vid att bli guidade genom spelet. Att ha någon att hålla i handen. Anna (@nordiclania) myntade i förrgår uttrycket curlingspel. Det är en helt sjuk klockrent beskrivning av dagens spel. Spelutvecklarna fullständigt sopar banan framför spelaren som sedan bara kan gå förbi en massa hinder och trycka på skjutknappen. Resten sköter spelmekaniken om så att du kan ta dig till mål.
En annan sak som skiljer dagens spel mot den gyllende speltidsålderns spel är allt som är runt omkring själva spelet. Och det är det här som jag personligen stör mig på mest. Jag skiter fullständigt i om den gröna sammansättningen pixlar har varit otrogen med den lika sammansättningen pixlar.
Med andra ord är jag så sjukt trött på all historia runt omkring själva spelandet. Jag vill använda min fingerfärdighet för att forcera fram på en bana. Jag vill inte gå och prata med en massa ointressanta pixelhögar som ska gnälla och gråta över att deras pixelbebis är bortrövad av pixelpiraten Anders. I Doom blir man nedsläppt i början på en bana. Man förstår att man behöver leta upp en röd, blå och en gul nyckel för att klara banan. Ingen säger åt mig att det är på det här viset, ingen säger åt mig hur färgen blå ser ut. Man bara vet det.
I dag känns det som att spelutvecklarna förutsätter att spelarna är dumma i huvudet. Att spelarna måste lära sig hur man gör för att skjuta med samtliga gevär som spelet innehåller. Man måste lära sig ducka och hoppa. Allt sånt här förstör spelupplevelsen för mig. Och nu säger jag inte att alla spel på 90-talet var fria från allt detta. Långt ifrån, men det är så mycket mer och tydligare nu.
Vi går mot en tid där själva spelandet försvinner och berättandet och samlandet tar över. Snart är spelens tid förbi och den interaktiva filmens tid börjar. Spelandet som jag minns det marginaliseras till ett viftande och historieberättande. Det är något jag mår dåligt av att få uppleva.
Men för att knyta an till Starwarsfilmerna och att de nyaste är de bästa. Jag tvivlar inte på att många nya filmtittare har denna åsikten även om jag inte delar den. På samma sätt förstår jag att spelare i dag inte vill ha den spelglädjen som fanns i spelen förr. De vill ha spelen precis som de är just nu. De vill att spelutvecklaren ska hålla dem i handen genom hela spelet så att de inte tappar suget och gör något annat.
Personligen är jag glad att ha fått uppleva den gyllene spelåldern. Och att jag på mina datorer och konsoler kan uppleva den gång på gång igen, utan att behöva bry mig om Modern Warfare 7.
Kategorier: Åsikt
My badar
I dag var det min första semesterdag på väldigt länge. Jag kommer att ha en hel vecka (nästan) semester. Jag jobbar dock på lördag så helt hel vecka blir det ju inte. Men det är otroligt skönt i vilket fall som helst. I dag var det toppenväder och vi drog fram polen till My som fick bada utomhus på verandan. Tänkte dela med mig av 3 bilder utav 247 stycken som jag tog på henne under de här 15 minuterna i badet.
För övrigt börjar jag snart skolan igen. Det är bara en vecka kvar nu innan det drar i gång. Jag kommer att läsa 150% under hela hösten. Jag har nämligen även kommit in på engelska på kvällskurs. Detta kändes som ett måste så att jag kan få behörighet att lära ut engelska även i mellanstadiet(har ju bara för lågstadiet just nu).
Kategorier: My
Konsolspel på PC = Katastrof!
Det har kommit till min vetskap att spelet From Dust har en inbyggd låsning vid 30 fps även på PC. Inte nog med det, den har även inga som helst möjligheter att ställa om grafiken, såsom antialiasing. Sedan skall styrningen av spelet av en mängd forumposter att döma vara extremt dålig för att vara med mus. Jag har inte testat själv, men det får mig inte att bli lockad av det i vilket fall som helst.
Och vilket företag är det som återigen ger oss PC-användare vad vi förtjänar? Jo, Ubisoft förståss. Och självklart har dom klämt in sitt härliga online-drm i spelet, trots att de innan sade att det inte skulle återfinnas i From Dust. Jag var inne på det här för någon vecka sedan, om vilka det är som får känna på deras DRM. Inte är det de som olagligt tankar hem spelet, utan vi som ser till att spelutvecklarna får fortsatta möjligheter att göra det som de mest av allt älskar, utveckla nya spel.
Nu tänker jag inte gräva djupare in i DRM-djungeln ännu en gång, utan tänkte kasta lite skit på den urusla portningen. Vi har alltså att göra med ett konsolspel som är portat till PC. Det kan ju som bekant bli lite si och så med det. Ibland blir det helt ok, men oftast blir det ganska dåligt. Men det brukar nog sälla vara så katastrofalt dåligt som From Dust är. Vi snackar alltså om ett spel som inte tar vara på någon fördel överhuvudtaget en PC har gentemot en konsol. Eller jo, en fördel tar den nytta av, nämligen möjligheten att trycka in ett förbannat irriterande DRM-skydd!
Personligen tycker jag att spel som detta gott kunde vara konsolexklusivt. För vad är meningen från Ubisofts sida med ett släpp av ett sådant här spel? Visst, portningen kostade väl knappt något och ett gäng spel säljs det säkert till de som inte kollat upp fakta först. Men den otroligt dåliga ryktet som adderas på Ubisofts redan ganska tunga rykte gör inget gott alls för dem.
Nä, jag är besviken! Känner mig blåst på ett spel som jag sett fram emot. Ett spel som kunde ta över efter Popolous. Ett spel som inte är stöpt i något mall som alla andra spel är. Nä, Ubisoft, skärpning!
Kategorier: Åsikt
Top 5 – 1992
1. Sensible Soccer (Amiga)
Det här är fotboll när det är som roligast. Jag spelade mycket fotbollspel redan på den här tiden, men det var inte många som kunde slå Sensible Soccer. Fifaserien hade ännu inte kommit (1994) och tog många många år innan den skulle bli bra. Men vad gjorde det när Sensible Soccer fanns? Det var verkligen ingen perfekt simulation av fotboll på något sätt, men det hade något helt annat. Det där som vi kallar spelglädje.
2. Wolfenstein 3D (PC)
Jag hade inte själv en PC på den här tiden, utan jag var hemma hos en kompis och spelade det här fantastiska labyrintspelet på hans 386:a. Förvisso var ljudbilden med PC-speakern helt värdelös, men det gjorde inget. Den fantastiska världen man fick uppleva i Wolfenstein 3D liknade inget jag tidigare hade spelat. Och det innebar början på mitt sug att gå över från Amiga och SNES till PC. Men det kom att dröja något år till innan spelet som tog mig hela vägen kom.
3. Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time (SNES)
Ett fantastiskt spel på många sätt. Det var det absolut roligaste coop-spel jag hade spelat sedan Snake Rattle ‘n Roll på NES. Kontrollen var perfekt, allt var perfekt. Och så var det ju så sjukt snyggt när man kunde kasta ut fienderna genom TV’n. Ett av de spelen på SNES som jag gjorde absolut flest omspelningar av. Vi snackar kanske 15-20 gånger. Lite stilla undrar jag, vilket spel slår de antalet omspelningar idag?
4. Dune II (Amiga)
Ännu ett spel som satte en ny standard för mig. RTS hade jag aldrig hört talats om tidigare. Men om det var så här roligt så visste jag att det skulle komma att bli en favoritgenre i framtiden. Dune 2 är på många sätt än i dag ett av de bättre RTS:en som släppts. De enda som har slagit det enligt mig är Red Alert 1 och Warcraft 2.
5. Pinball Fantasies (Amiga)
Våra svenska hjältar i Digital Illusions (DICE) släppte i början av sin tid ett gäng flipperspel till Amigan. Fantasies var det bästa enligt mig och innehöll helt fantastisk musik. Alla som spelat det vet vad jag pratar om. Sådan musik görs inte längre idag. Jag lade många timmar i sträck på det här spelet när det släpptes. I dag har jag dock svårt att sitta så länge när jag återupplivar det, inte för att det är sämre, men mer för att det är flipper. Så kul är det inte längre.
Bubblare:
Desert Strike (Amiga)
Flyga helikopter tyckte jag bara var så coolt när jag var 12 år gammal. Som vanligt var musiken grym på Amigan. Man skulle utföra olika uppdrag i en ökenmiljö. Rädda ett gäng civilister från elaka människor. Det hade verkligen allt.
Flashback (Amiga)
Det gör mig nästan ont att jag var tvungen att lägga det här spelet utanför topp 5-listan. Det hör egentligen hemma där, men det släpptes helt enkelt för många bra spel under det här året. Flashback var en slags uppföljare på Another World, men enligt mig ännu bättre. Kanske för att Another World var, även i den tidens mått, fruktansvärt svårt. Flashback kunde man lätt klara ett par skärmar utan att dö.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, Nintendo, PC
« Föregående sida — Nästa sida »
