Top 5 – 1991
Det känns ovant för mig att rada upp konsoltitel efter konsoltitel såhär på en topplista över bra spel. Men faktum är att förr i tiden var faktiskt konsoler riktigt bra, eftersom man spelade konsolspel på dem. Dagens konsoler(förutom Wii) vill vara PC-datorer och spela PC-spel. Det är en ekvation som inte går ihop och det blir pannkaka av det hela. Låt konsoler göra det dom är bäst på och låt datorer köra de spelen de är bäst på.
1. The Legend of Zelda: A Link to the Past (SNES)
Det är inte bara årets bästa spel, utan ett av tidernas absolut bästa spel någonsin. Jag älskade både ettan och tvåan så när A Link To The Past skulle komma på Super Nintendo var jag riktigt taggad. Och givetvis var det allt som en liten tolvåring kunnat önska sig. Äventyrslusten att upptäcka hela världen var större än någonsin tidigare. Att inte Nintendo fortsatte på den här stilen istället för att förstöra världens bästa spelserie i och med Ocarina of Time är för mig ännu en gåta. Hoppas dock att de kommer att falla i retrotänk och skapa ett nytt A Link To The Past!
2. Lemmings (Amiga)
Med en nyinköpt A1084S (14″ skärm) så släpptes det här spelet som alla snackade om det här året. Lemmings var ett sådant sjukt beroendeframkallande spel och det första spelet som jag kände bara-en-bana-till-känslan. Jag minns dock än fadäsen med Amigans strömknapp som sitter på AC-adaptern och hur den låg i min hylla där jag hade fötterna när jag brukade spela. Utan att ha skrivit upp lösenordet på ett helt gäng banor så råkade jag trycka av hela datorn och allt var borta. Jag var tvungen att starta om igen. Tänk nu att på den här tiden var internet fortfarande många år borta så några nya lösenordskoder fick jag allt själv fixa fram genom att spela om.
3. Speedball 2: Brutal Deluxe (Amiga)
Det är som handboll, fast brutalare. Det här är spelet som alltid spelades när man hade kompisar över. Med hjälp av alla bonusar man fick genom att studsa bollen på rätt ställen på planen samlade man poäng. Mest poäng i slutet på matchen vann. Och det behövde inte vara den som gjorde mest mål. Därefter kunde man uppgradera sitt lag i bästa RPG-stil.
4. Super Mario World (SNES)
Plattformsperfektion har aldrig varit bättre än så här. Minnena till det här spelet rör sig mer än till bara spelet själv. Mina föräldrar hade nyligen skilt sig och jag när jag spelar spelet i dag så fungerar det som en tidsmaskin. Helt plötsligt är jag tillbaka på mitt rum hos mamma, ett rum som jag älskade, men i ett område som jag vantrivdes i. Jag känner doften från palmolivtvålen som jag nyss tvättat händerna med innan jag sätter mig framför min Goldstar 20″ TV och spelar ett av världens bästa plattformsspel. Rysning!
5. Castles (Amiga)
Efter att ha funderat en stund så förstår jag först nu varför det här spelet var så sjukt beroendeframkallande. Det är ju tower defencens urfader. Fast så mycket bättre. Man byggde upp sitt slott med murar och torn. Därefter satte man ut bilbågeskyttar och andra soldater för att få ett så bra skydd som möjligt. När detta var gjort började fienden anfalla ens slott. Att jag aldrig har tänkt på liknelsen tidigare. Jag rekommenderar detta spelet starkt till alla som älskar tower defence.
Bubblare:
Vissa år berikas med så många spel att det är synd att de inte ens kan komma med i min topplista. Därför tänkte jag i alla fall nämna de titlarna som kom precis utanför topplistan.
Moonstone: A Hard Days Knight (Amiga)
Ett sjukt svårt spel som jag dog och dog och dog på hur många gånger som helst. Dock ett riktigt roligt spel när man är ett gäng som spelar. Har för mig att man kunde spela fyra personer samtidigt, men då jag bara hade två stycken tac-2 så har jag aldrig kunnat testa det.
Lotus Turbo Challenge 2 (Amiga)
En kompis till mig visade mig det här spelet när det var nytt. Han sa att i det här spelet håller inte bilarna på och fjanta sig med att ta skada och sånt löjligt. Här var det bara till att köra på. Och han hade rätt, det var bara att köra! Soundtracket till spelet är numera legendariskt, så trots att det känns mer som att banan rör sig mot bilen istället för tvärtom är det helt klart värt att spela det igen.
Another World (Amiga)
Jag vet inte riktigt vad det är med mig och dessa sjukt svåra spel. Redan i andra skärmbilden i denna klassiker dog man av en mask som sprätte sönder benet på en. Och det hände säkert 30-40 gånger innan man fick in tajmingen att komma förbi den. Och då var det dags för nästa svåra fiende att ha ihjäl en. Och så fortsatte det. Jag har aldrig klarat det här spelet, men det förtjänar ändå en plats här.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, Nintendo
Topp 5 – 1990
Nu har det varit lite dåligt med uppdateringar här på bloggen under ett par veckor. Detta beror på att jag har varit på semester i Norrland och i Finland. Nu är jag dock tillbaka på västkustmark och är redo att börja sommarjobba och blogga vidare! Jag tänkte här under sommaren ha en återkommande bloggserie där jag går igenom mina fem toppspel under varje år på nittiotalet. Det kan även hända att spelet jag skriver om inte släpptes just i Sverige under rätt år, men det har åtminstone haft release någonstans i världen under rätt år. Tyvärr kommer jag ju inte själv ihåg när spelen släpptes utan jag får lita på diverse spelsajter på nätet.
1990 var året då jag började snegla mot datorernas fantastiska värld. Men fortfarande släpptes det ett par riktigt grymma spel på konsol som lyckades slå sig in på min lista.
1. Civilization 1 (Amiga)
Ett spel som jag fortfarande håller som ett av världens bästa spel. Dess uppföljare har förfinat konceptet, men det var fortfarande här det startade. Det släpptes på fyra disketter för Amigan och tog ungefär 15 minuter att ladda in när spelet slumpmässigt arbetade fram den kartan man sedan skulle spela på. Det gjordes under en magisk musikslinga som gjorde att man kom i helt rätt stämning inför spelomgången. Jag undrar om det skulle godkännas med att ett spel tar 15 minuter att starta i dagens stressade samhälle? Med twittringar om hur jobbigt det är att installera ett spel på tex Playstation 3s hårddisk, har jag svårt att tro att detta skulle släppas igenom otwittrat.
2. Duck Tales (NES)
Jag önskade mig det till julafton det här året. Jag fick det också mycket riktigt av min mormor och morfar. Det var ingen jätteöverraskning eftersom jag brukade få ett spel varje jul av mormor och morfar. Och därför önskade jag mig just också bara ett spel så jag visste vilket jag skulle få. I Nintendo Magasinet hade de recenserat det här spelet på sedvanligt vis under den här tiden. Nämligen genom att ha bilder som var ihopklistrade från ett antal banor och med kommentarer till dessa. Spoilervarning utannonserades inte, och jag brydde mig inte heller. Under hela december satt jag med pappas negativförstorningsglas över bilderna och fantiserade att jag styrde Joakim von Anka över de utvalda banorna.
3. Secret of Monkey Island (Amiga)
Det första äventyrsspelet som jag någonsin kom i kontakt med var det första Monkey Island. När jag spelade det då på Amigan klarade jag aldrig av det helt och hållet. Jag kom nog bara 20-30% in i spelet innan jag fastnade. Jag hade inga kompisar som heller spelade det här spelet så det var bara att ge upp. Och det är alltid lika tråkigt att ge upp ett spel man tyckte var så roligt bara för att man fastnade på ett ställe. Nu på senare år har jag dock klarat ut en 80% av spelet, men därefter formaterade jag om datorn innan jag sparade sparfilen och sedan dess har jag inte orkat ta upp det igen. Men det ligger installerat på ipaden för att spelas igen, kanske redan denna sommaren?
4. Piff och Puff (NES)
Tillsammans med Ducktales var dessa två fantastiska spel. Jag såg givetvis allt med just Ducktales och Piff och Puff på TV vid den här tiden. Men jag skulle inte säga att det var därför jag gillade Piff och Puff. Det var mer det roliga man kunde ha när man spelade två personer. Man kunde nämligen lyfta tag i den andre spelaren och bära iväg på denne utan att den personen kunde göra något åt detta. Antingen kunde man hjälpa personen över något svårt hinder. Men oftast var det roligast att se vem som kunde plocka upp vem och kasta ned för ett stup först som gällde.
5. Railroad Tycoon (PC)
Det här spelet köpte jag enbart för dess tjocka instruktionsboks skull. Jag tyckte det var tufft att ha ett spel med en tjock manual man var tvungen att läsa för att kunna spela spelet. Nu var det ju inte bara för instruktionsbokens skull som jag gillade det här spelet. Jag hade tidigare spelat A-Train till Amigan som är typ samma spel och gillat det. Sid Meier tog allt som var bra med A-train och gjorde det på sitt eget vis till något mycket bättre.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, Nintendo
Fel spel vann!
Nu är då årets spel äntligen korat och vinnaren går till det redan genom mig förutspådda Mass Effect 2. Först vill jag tacka Fredrik på Spel-Malmer för ett fantastiskt jobb med den här satsningen och jag hoppas att det kommer åter nästa år och att man är välkommen att vara med även då!
Men eftersom en vinnare har utsetts men jag ännu inte sett det obligatoriska “Fel spel vann” inlägget på någon blogg så såg jag det som min plikt att skriva ett sådant. Ja, Mass Effect 2 gick alltså och vann hela skiten. På Spel-Malmer så ståtar spelet med ett citat från Savepunkt.
Med några av de starkaste personligheterna som spelvärlden skådat, Bioware-patenterad dialog och en tung cyberpunksinfluerad stämning bjöd Mass Effect 2 på en fantastisk spelupplevelse som jag sent kommer glömma.
Jag är lite frågande inför vilka av de här otroligt ointressanta platta “personligheterna” som det hänvisas till. Personligen så var både “storyn” och personerna som var med i spelet bara ett irritationsmoment och en transportsträcka mellan de dåliga actionscenerna där man faktiskt fick styra Shepard. Men det som sköt det här spelet i sank ordentligt var den usla spelkontrollen. Det kändes som om man spelade Quake 3 med 2 promille i blodet. Otroligt oprecis kontroll och tråkigt gameplay i allmänhet. Därefter var det på sina håll riktigt fult. Att det bara är lite fult som det var på de flesta ställena kan jag stå ut med om spelkontrollen är tight, men så var alltså inte fallet i Mass Effect 2.
Eftersom jag vet att Mass Effect 2 var folkets val vill jag bara här ännu en gång förtydliga att ovanstående åsikter endast är mina egna, och eftersom jag personligen blev lite besviken över, att ett enligt mig uselt spel kunde vinna, så var jag tvungen att skriva av mig lite. Inget personligt mot någon av de andra bloggarna som har hjälpt till att välja fel spel till årets spel alltså 
Kategorier: Årets spel, Åsikt
Årets spel: 1:a plats
Det är nu dags att runda av den här nedräkningen till det bästa spelet under 2010. Vi har nu kommit fram till julafton och spelet som slog alla andra på fingrarna. Jag tror att många som känner mig hade förväntat sig det andra stora Blizzardspelet här, nämligen Starcraft 2. Men det placerade sig precis utanför min topp 5 lista i förmån för de spelen jag räknat upp tidigare men även för det här fantastiska lilla spelet från Tyskland (andra spelet på topplistan från Tyskland).
Årets bästa spel alla kategorier heter The Settlers 7 – Paths to a Kingdom. Spelet är som säkert många vet ett RTS i en mysig medeltidsmiljö. Men till skillnad från andra RTS så ligger inte huvuddelen av spelandet på krigsföring mot andra, utan det hela handlar om byggande. Det är inte så olikt Anno 1404 som hade en expansion som kvalificerade in på fjärde placeringen av årets bästa spel här på bloggen. Skillnaden ligger dock i mysigheten och att Settlers inte är lika komplext och man låser inte in sig så mycket som man lätt gör i Anno-spelen där det materialet man skall ha alltid finns på en ö som man inte har tillgång till.
The Settlers har nu kommit i 7 utgåvor och även i den här serien (liksom Civilization) har jag följt med sedan första delen på Amigan. Jag har sett hur en av mina favoritspelserier har gått från att vara ett sjukt bra spel till att bli ännu bättre men för att därefter gå ner i en rejäl svacka. Och det är precis i den här svackan vi stod innan spel nummer 7 släpptes. För dem som är intresserade av att spela igenom de gamla spelen innan de ger sig i kast med sjuan bör hoppa över femman och sexan. De är riktigt usla och man mår dåligt när man ser att det faktiskt står Settlers på dem.
För några år sedan så släpptes dock The Settlers 2 10th anniversity och alla i Settlersvärlden fick en chock när de fick se att Blue Byte faktiskt kunde skapa riktigt bra spel. Jag vet inte, men jag tror att efter den succén med återutgivningen av Settlers 2 fick de verkligen höra att det var ett sådant här Settlers fansen ville ha. Sagt och gjort, tillslut kom spelet som tog Settlersserien tillbaka till de första spelen. Där glädjen och den speciella settlerskänslan infinner sig.
Det finns en stor anledning till att jag i det här inlägget trycker in mängder av bilder. Jo, för spelet är inte bara årets bästa spel, utan det är även det vackraste av dem alla som släppts i år. Det vann min bloggs grafikkategori på knockout. Och grafiken är ganska viktig i ett sådant här spel. För emellan att man satt sina settlers på att börja hyvla plankorna och hugga ner mer träd så är det just grafiken som talar. Man sitter och zoomar in på sina settlers för att se att dom sköter sig. Man njuter av att se sitt samhälle byggas upp och fungera.
Att få sitt samhälle att fungera är dock inte alltid det lättaste. Man behöver mängder av naturresurser för att få det att gå runt. Men det gäller att vara smart, att bygga en liten miniby i byn där dom helt och hållet sköter allt som har med skog och planktillverkning är ett bra tips. Att satsa på en massa sådana här småbyar som massproducerar vissa varor gör att ditt samhälle kommer att växa lite lättare. För det handlar även om transportion av alla varorna. Att frakta timmer över halva riket för att få ned dem till plankor är inget tidseffektivt tillvägagångssätt och ditt samhälle kommer att stanna upp då plankbristen sätter in sina spår. Och det är med liknande avvägande beslut som hela Settlers är uppbyggt runt. Du bestämmer hur bra ditt samhälle skall fungera. Är du dålig på att planera, så får du ett dåligt fungerande samhälle.
Men så finns det även dina fiender som du vill besegra för att de inte skall få ett bättre och finare samhälle än dig. Modellen man slåss på påminner väldigt mycket om den i The Settlers 3. Man väljer bara antalet soldater man vill anfalla med och klickar vart man vill anfalla och så sköter de resten själv. Inriktningen är som sagt inte på krig, men spelet har ändå en fullt fungerande krigsföringsmekanik som väl täcker de behoven man eventuellt har om man måste ta över en mark från en fiende. Ja, man kan ju inte låta sin granne ha det där fina berget fullt med guld i.
The Settlers 7 är en värdig vinnare av årets spel just eftersom det förmedlar en spelglädje som många spel i dag saknar. Det är ett hantverk som är skapat med kärlek och det lyser igenom och smittar av sig på den som spelar. The Settlers 7 ger mig kärlek och jag ger det kärlek. Det är e
n ömsesidig kärlekshistoria som kommer att pågå i hela dess livslängd. PCn behöver fler spel som det här för att sticka ut och bevisa att spel säljer bra även på PC. Vi behöver inte en massa multiplattformspel som är dåligt klonade, nä vi behöver bra spel som är skapade av PC-spelare som brinner för formatet. Från PC-spelare som älskar att spela på PC och vet vad som är unikt med plattformen och utnyttjar det till fulla. Tack Blue Byte och välkommen tillbaka i matchen!
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets spel. 1:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Gaminggrannar, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets spel: 2:a plats
Vi har nu kommit till ett av de absolut bästa spelen i år. Jag vågar nog till och med säga att det här spelet tillhör en av de bästa och finaste spelserierna någonsin. Många förväntade sig nog att jag skulle placera det här spelet på första plats i år, vilket jag också länge tänkte göra. Det är nämligen väldigt svårt att särskilja de båda bästa spelen i år så att det blev så här handlade nog mer om dagsformen än om något annat. Delad förstaplats var aldrig något alternativ så därför fick det bli så här.
Mannen bakom spelet heter Sid Meier och är även en av världens största spelskapare någonsin. Vilka andra spelskapare kan och vågar sätta sitt eget namn på ett spel? Det är några få förunnat, och ta ett tag och sug på denna titeln: Sid Meiers Civilization 5. Det låter bara så rätt och hur skönt som helst. Jag funderar lite på hur Bleszinskis Gears of War 2 skulle låta men nä, det hör Ni ju hur fel det låter. Civilization är en serie jag har följt sedan första delen släpptes 1991. Det är nästan 20 år sedan och det är skrämmande att tänka att så många år har gått sedan jag första gången satte in diskett 1 i min Amiga och fick njuta av det fantastiska introt och musiken som tillhörde Sid Meiers Civilization.
Civilization 5 fortsätter i dess föregångares fotspår och gör allt lite mer lättillgängligt utan att fördumma det för mycket som så många andra tillverkare av spel har en dålig vana att göra. En sak är att skapa ett lättillgängligt UI för nybörjare men att det fortfarande finns ett djup i spelet. En annan sak är att fördumma samtliga delar i ett spel så att det skall kunna spelas med en gamepad med ett begränsat antal knappar. Nu var Sid Meier och rotade lite i den förenklade konsolvärlden för 2 år sedan och många med mig var nog rädda att han skulle fastna där eftersom det finns mycket pengar att hämta där. Samtidigt kanske det är en fördom, men konsolspelare anser jag går med på mycket mer än PC-spelare gör. De tycker det är ok att lägga ut 1200 MSP för 3 nya banor och några gamla för ett FPS till exempel. Så jag förstår tillverkare som bara ser pengar att de gärna vill stanna där pengarna finns. Men kärleken, den finns på PC och om Sid Meier fortsätter att ge Pcn kärlek kommer hans spel att få kärlek tillbaka.
Med det sagt så känns det lite smått tråkigt att det bara är ett inlägg kvar att skriva i den här underbara bloggsatsningen. Ett spel kvar som står över alla andra i år. Jag vill vara lite förutseende och försöka mig på en kvalificerad tippning på vilket spel som kommer pryda de flesta andra bloggarna i morgon. Jag tror nämligen att Biowares Mass Effect 2, i och för sig ganska oförtjänt kommer att ta hem förstaplatsen. Varför, ja det kan inte jag svara på utan det får Ni läsa hos dem som motiverat det. Vi får se om jag har rätt eller fel, på min lista är det dock ett helt annat spel som väntar i morgon. Ett spel som tillsammans med Civilization 5 bjudit på sjukt mycket kvalitet och en sanslös spelkontroll under året som gått. I morgon får Ni veta vilket det är!
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets spel. 2:a plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets spel: 3:e plats
Nu har vi tagit oss upp på bronsplats och här är det endast de riktigt suveräna spelen som får plats. Det här spelet är ett multiplattformspel som har fått en del kritik för dess kontroll på konsolversionerna. Notera nu att det inte är jag som gett den kritiken för jag har inte testat något annat än PC-versionen. Jag hade dock med säkerhet ändå gett den kritiken men det hör inte hit. Valet av detta spel på bronsplats är tack vare PC-versionen, punkt slut!
Vi snackar här om Metro 2033 som för mig kom från ingenstans och som helt gick mig förbi när det släpptes. Jag tog dock upp det under någon Steamrea som var under sommaren eftersom det var för billigt för att låta bli. Tilläggas bör också att jag aldrig gillade någon av S.T.A.L.K.E.R-spelen på grund av att de blev för oengagerade då det bara var en stor värld att springa runt i och göra random uppdrag. Metro 2033 tar en liknande söndrig värld och sätter den i ett mer styrt upplägg. Jag behöver inte ströva runt utan jag blir styrd dit jag skall och får bara uppleva det roliga i spelet.
Jag vet att spelet bygger på en bok som tydligen skall vara ganska bra. Jag är som sagt väldigt ointresserad i storyn så även i det här spelet där jag egentligen har ganska dålig koll på vad det egentligen är som händer runt omkring mig. Jag bara njuter av den spelmekanik som det bjuds på. Jag gillar även de miljöer som ofta är trånga tunnelbanor och kloaker långt under jorden. Det påminner mig lite om Doom 3 som också var trångt och intimt.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets spel. 3:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi och Spelvärldspareringar.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets spel: 4:e plats
I dag har vi kommit till det fjärde bästa spelet år 2010. Med det menar jag att det bara finns 3 spel som har varit bättre än det här. I går var det Cataclysm som knep femte platsen och är egentligen en expansion mer än ett helt spel. Men var drar man gränsen? Jag funderade på det och kom fram till att ännu en expansion skulle klämma sig in som kombattant för årets bästa spel. Här har vi det fjärde bästa spelet i år!
Och spelet är givetvis som bilden avslöjar, Anno 1404 – Venice. Efter att ha konstaterat så sent som i augusti att jag inte skulle köpa uppföljaren kom jag på andra tankar och gick ändå och köpte det. Jag var ju sugen på mer av det här underbara spelet och visst var det värt att ändra åsikt. För er som har dålig koll på vad Anno 1404 är för något spel så är det i korta drag ett strategispel där det gäller att bygga ett litet samhälle. Det är micromanagement på så vis att man måste se till att såga ner skog för att få virke och fixa mat så arbetarna orkar jobba och så vidare. Allt det där som vi är vana vid från strategispel från Tyskland.
Men hur var det nu jag resonerade för att kalla en expansion för ett helt spel. Jo, tillför spelet såpass mycket att jag lika gärna kunde betala fullpris för det så anser jag det vara ett helt spel. Det är min definition på det hela. Venice tillför originalspelet hela 15 nya singleplayeruppdrag som ger dig betydligt mer speltimmar än andra fullprisspel ger dig. Den tillför även något som borde ha varit med första spelet, nämligen multiplayer.
Multiplayer är dock något som jag aldrig har tid att spela längre. Sedan min dotter föddes i september så måsta jag kunna sluta spela precis när det krävs. Så ärligt talat vet jag inte så mycket om multiplayern i den här expansionen så mitt beslut att lägga det här spelet som det fjärde bästa baserar sig enbart på singleplayerdelen.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets spel. 4:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Victoria Saade.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets spel: 5:e plats
Då var det dags att räkna in de fem bästa spelen som släppts 2010. Som jag nämnt tidigare så är jag ganska besviken på utbudet som har varit. Jag vet inte om det är för att jag förväntade mig mer eller om jag bara är bitter. Men i vilket fall som helst så är det nu med glädje jag presenterar årets femte bästa spel!
Årets femte bästa spel är World of Warcraft – Cataclysm. Min motivering till detta är att Blizzard har skapat ett mästerverk utan dess like. Sedan sist jag skrev om Cataclysm har jag inte spelat speciellt mycket men jag har fastnat lite för ett minispel som jag kallar “aktionsshoppa”. Det innebär att man köper billigt på marknaden och sedan säljer dyrt. För Er som är lite insatta i hur mycket guld är värt kan jag berätta att på 3 dagar med ungefär 1 timmas speltid per dag lyckades jag kamma hem nästan 30000 guld enbart genom att köpa och sälja. Det är saker som det här som gör att spelet är för alla oavsett om man har tid att lägga ner 100 timmar i veckan eller som mig, max 5 timmar per vecka.
Att man kan spela spelet precis som man vill anser jag beror på det sättet Blizzard har för enklat systemet. För de allra största hardcorefansen så kanske det inte har blivit till det bättre. Men för oss som är normalspelare samt casualspelare så har World of Warcraft blivit ett spel att lägga sina pengar på. Jag pluggade igenom ett antal barnböcker till en skoluppgift jag hade nu i december. Detta var väldigt trevligt när jag kunde skaffa böckerna i ljudboksform för att sedan sitta och springa runt och leta efter mines. Det kanske inte är det absolut roligaste i vanliga fall, men med kombinerad läxa så var det ett sant nöje.
I Cataclysm har det tillkommit ett antal nya zoner att questa i. En av de här zonerna heter Vashj och är den zonen de här färgglada bilderna kommer i från. Första gången när jag dök under ytan utanför Stormwind och möttes av det vackraste korallrevet jag någonsin sett var jag förälskad. Jag fullkomligt älskar alla härliga färger som Blizzard har kladdat ut i den här zonen. Det är den absolut bästa zonen i hela spelet vågar jag nästan säga. Och för de som inte gillar vattenbanor kan jag lugna er med att säga att efter några quester så får du möjligheten att andas under vatten samt rida runt på en urgullig sjöhäst.
Som avslutning på det här inlägget vill jag bara säga till de som sitter i valet och kvalet att testa den här expansionen att “gör’t!”. Du kommer inte att ångra dig för hela världen är så sjukt väldesignad nu. Och det är en fröjd att kunna flyga över alla gamla ställen som man har minnen från flera år tillbaka. Att äntligen kunna flyga upp på berget där Ironforge är inklämt i, flyga över det ståtliga Stormwind och se hur det ser ut uppifrån. Spelet går att få tag på för drygt 200 kronor och sedan lägger du på en månadskostnat på 100 kronor. Om du därefter spelar mer än 10 timmar så har du fått en väldig billig spelupplevelse. Jämför gärna med Blackops 5 timmar för 500 kronor eller liknande. Speltimmarna är billigare i World of Warcraft än i många andra spel. Sluta tveka, du vet att du vill!
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets spel. 5:e plats’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar och Victoria Saade.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
Årets kärleksförklaring till PCn
Jag har vänt och vridit ett bra tag på den här kategorin. Skulle jag skriva ett inlägg om spel som fanns på konsol och hur mycket bättre de skulle bli på Pc? Nej, det hade varit för mycket konsol vs Pc-krig i det inlägget. Så istället för att skriva något om varför Pc’n är bättre än konsoler så tänkte jag skriva varför jag gillar Pc’n utan att blanda in konsoler överhuvudtaget. Det här inlägget är min kärleksförklaring till Pcn som spelmaskin. Och det är det enda inlägget i år som behandlar kärleken utan att slå ned på eventuella konkurrenter.
Jag började min spelkarriär som så många andra i min ålder med en NES som jag fick en julafton någon gång under 80-talet. Till den maskinen införskaffade jag mig hela 19 spel vilket var sjukt många i min bekantskapskrets. Mina kompisar var gröna av avund när de kom hem till mig för att testa det senaste häftigaste spelet till mitt NES. Därefter köpte jag min första dator, en Amiga 500+ som jag nu så här i efterhand hyllar som världens bästa spelmaskin genom tiderna. Men jag var fortfarande sugen på att spela Mario så det fick bli en SNES för att fylla det tomrummet.
Därefter kom dagen som ändrade mitt liv för alltid. Jag var hemma hos en kompis som nyligen hade köpt en PC. En Compaq Presario hette datorn och var nog det häftigaste jag hade sett. Det var en inbyggd maskin som inte är helt olik Apples iMac. Den hade en 486 processor som snurrade i hutlösa 33 mhz. Min kompis visade mig ett sharewarespel som hette Doom. Efter det var aldrig min Amiga som den en gång var. Så i en svag stund (så här i efterhand) så sålde 
jag min älskade Amiga med skärm och massa tillbehör så att jag kunde få råd att köpa en PC. Min första PC som Ni ser på bild här var en Packard Bell med 50 mhz (jag var ju tvungen att bräcka polaren). Den hade varken ljudkort eller cd-läsare (bilden är tagen något år senare då jag köpte en cdläsare för 2500 kr) men kostade ändå 13000 kronor. Jag kunde nu spela Doom på den och lyckan var gjord!
Men åren gick och min kusin hade införskaffat en Pentium 75 mhz som utklassade min sega dator med 4 mb RAM som jag trots det lyckades köra Windows 95 på. Jag var tvungen att göra något, så jag åkte och köpte en Pentium 150 som bräckte kusinens dator rejält. Nu kunde jag äntligen spela Fifa 96 som jag hade köpt ett par månader innan jag ens kunde spela det. Det hade legat och retat mig i hyllan så länge nu.
Nu hade min granne som då arbetade i en datorbutik fått hem något helt fantastiskt som jag bara var tvungen att komma över för att se. I hans burk körde han något som hette Voodoo och som skulle göra grafiken helt sjukt snyggt. Jag från att ha spelat Doom 2 och Duke Nukem 3D till att se hans dator spela upp introsekvensen i Unreal och jag var än en gång helt såld över hur det var möjligt att skapa något så glänsande vackert. Han fick hjälpa mig bygga ihop en dator som den här gången blev en Pentium 2 450 mhz med ett voodoo 2 kort i. Nu var lyckan ännu en gång gjord. Ja, varje gång en sådan här övergång skedde så kändes det som att man inte kunde göra något som var snyggare.
Jag kan väl ärligt talat säga att efter jag fick uppleva Voodoo 2 kortet i min dator har jag inte varit med om den otroliga revolution i grafisk framställning på en dator. Jag syftar på skillnaden före och efter. Därefter har det bara gradvis blivit snyggare och snyggare. Men den stora chocken kom aldrig igen. Därefter har jag kört Pentium 3, Pentium 4, Amd 64, Core2duo och dagens i7a.
Men jag har aldrig slutat älska det jag älskar med PCn. Nämligen att den är min och jag har byggt ihop den helt själv. Visst byggde jag inte min första 486a själv men jag satte in ljudkortet och Cd-läsaren själv och det var stort för en 13 åring att lyckas med (tyckte jag då iaf). Den känslan när man byggt ihop och första gången sätter på den och bara hör hur fläktarna går i gång ger mig gåshud.
Jag var aldrig den populära personen i klassen under min uppväxt. Jag hade aldrig jättemånga kompisar utan min kompis var ofta min dator. I bland kanske jag umgicks lite för ofta med den och på så vis försummade eventuella kompisar och kärlekar. Ja, jag hade på min 20-års dag aldrig ens kramat en jämnårig person av motsatt kön, kyssar och annat var inte ens med i bilden. Jag var för innesluten i mig själv och mitt datorspelande som jag älskade. Nu såhär i efterhand när jag är lyckligt gift och med världens underbaraste dotter kan jag erkänna att det var så här för mig. Men trots det så minns jag tillbaka på den här tiden som den bästa i mitt liv. Men det bästa är att PCn och mitt lyckliga nutida liv är inget jag behöver längta tillbaka till, utan jag har det ständigt runt omkring mig, och jag älskar varje dag utav det.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i en helt valfri kategori: Aftonstjaerna, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Åsikt, Bloggserie, PC
Årets shooter
Den här utmärkelsen är riktigt intressant. Vi snackar om FPS-spel som antagligen är den absolut största genren när det kommer till dator/tv-spel. Det är även den genre som delar mest spelare i två läger när det kommer till om de skall spelas på dator eller konsol. Personligen är det bara PC som gäller när det kommer till FPS. Inte bara för grafikens skull utan för kontrollens skull. Att spela FPS med mus ger en överlägsen exakthet när det kommer till att sikta. Då har jag ändå plöjt igenom ett antal FPS-titlar till konsol så någorlunda bra känsla har jag ändå i spakarna. Men det är långt i från känslan man får med mus och tangentbord.
Under ett år där det egentligen inte har kommit några jättebra shooters så står ändå Battlefield Bad Company 2 ut såpass mycket att det räcker för att ta segern i den här kategorin. I en genre som kontrollen är så viktig tycker jag ändå att det finns ett visst inputlagg i musrörelserna. Det är inte den där exaktheten som man är van vid från andra PC-spel. Men eftersom spelet är såpass bra i övrigt och att jag inte på något sätt är en proffsspelare så har jag överseende med detta. DICE har gjort ett gediget hantverk när de byggt upp det här spelet. Ljudet har vi redan gått igenom i ett tidigare inlägg här så det tar vi inte upp igen. Men allt i det här spelet bygger upp en sådan helhet att man bara vill spela mer och mer igen. Jag älskar verkligen de olika spellägena man kan spela och banorna, även om de är för få.
Jag har egentligen aldrig gillat att spela spel som en ångvält. Jag brukar gilla smyga mig runt och taktiskt ta mig fram över banan. Så även i det här spelet där min favoritklass är sniper. Det tar ett tag att bli bra på det men när man väl lärt sig så är det riktigt skoj att sätta ett headshoot på någon som springer kors och tvärs för att undvika just snipers. Inget annat FPS-spel har jag lagt ner så många timmar på detta året som Bad Company 2.
Nu kanske Ni undrar vart Halo och Blackops är någonstans? Halo är en serie som aldrig har imponerat på mig och då har jag av någon konstig anledning ändå tagit mig igenom ettan, tvåan och trean. Men därefter började jag fundera på varför jag spelade den här skiten, och det enda jag kom på var hypen. Så därför finns inte Halo med på den här listan överhuvudtaget. De har haft sin chans att imponera men misslyckats gång efter gång. När det kommer till Blackops så har jag faktiskt spelat det hos en kompis, men då bara singleplayerläget. Så här kan jag faktiskt uttala mig lite mer. Och med det sagt så känner jag för en totalsågning av det. Blackops är inte något direkt bra spel. De har med allt man kan tänka sig i ett spel, men det blir bara för mycket. Det är för mycket av samma sak så som Call of Duty sett ut sedan första spelet kom. Och första spelet var bara en dålig kopia av Medal of Honor så det fanns inget direkt att bygga på ens då.
Det här inlägget är en del av den gemensamma satsningen ”Årets spel enligt svenska spelbloggar”, där varje dag, fram till julafton, deltagande spelbloggar var för sig utser en vinnare i en förutbestämd kategori. Idag har följande bloggar utsett vinnaren i kategorin ’Årets shooter’: Aftonstjaerna, Ariez, BitGarden, Bloggonoid, EmmyZ, Familjenspel, Kraid, Lunandrez, Megastorm, Munins skärvor, n00b schoolbus, Onlajn, Pixelviking, Savepunkt, Spel på allvar, Spel-Malmer, Spelgubben, Spelografi, Spelvärldspareringar, Victoria Saade och Xboxflickan & Nikke.
Kategorier: Årets spel, Bloggserie, PC
« Föregående sida — Nästa sida »
