Årets spel–Plats nr 5
Då var det äntligen dags att sammanfatta 2011 års bästa spel. Och vilket år det har varit! Klart mycket bättre än vad 2010 hade att erbjuda oss. Det är till och med så att de spelen som hamnar utanför årets lista var mycket bättre än föregående års spel. Ja, bortsett från Settlers 7 som höll 2011-års kvalitet.
Spelet jag placerar på plats nummer fem är Orcs Must Die! Det är egentligen ett vanligt Tower Defense-spel men ändå inte. Det är egenligen det spelet jag hade förväntat mig att Dungeon Defenders skulle bli, när det skulle släppas för ett år sedan men därefter blev försenade pga konsolversionen inte var färdig i tid.
Det här är för Tower Defense-spelen vad BattleZone 2 var för RTS-spelen. Alltså ett strategispel där jag får vara med inne i spelet. Alla fällor sätter man ut i tredjeperson, och efter varje avklarad bana får man nya fällor att leka med. Men inte nog med det, man får även nöjet att själv springa runt och skjuta och slå på alla anfallande orcer.
Fällorna man får är sjukt fantasifulla och roliga att sätta ut. Man riktigt springer runt på banorna och planerar hur man ska sätta ut fällor som katapulterar orcer rakt ut I ett lavahav. Och det är minst lika roligt att ställa sig på en avsats lite längre bort och därefter begrunda hur de stackarna helt handfallet flyger rakt ner i lavan!
Det här är inte bara årets bästa tower defense-spel, det här är tidernas bästa tower defense-spel. Och då räknar jag även med det fantastiska spelet, med den fantasifulla titeln “Tower Defense” som finns att spela gratis på Kongregate. Bara köp!
Kategorier: Årets spel, PC
Årets boss
Jag satt länge och tänkte på det här med bossar och vad jag tycker om själva fenomenet bossar. Det jag kom fram till är att jag verkligen hatar bossar. För vad är det som så ofta står emellan mig och en spelupplevelse? Jo, bossar. Senast i Final Fantasy 13 var det en sjukt svår boss efter typ 25 timmar som stoppade mig från att få fortsätta att uppleva det spelet som jag, tillskillnad från många andra, faktiskt älskade.
I The Witcher 2 fick jag nöta de få bossarna i timtal för att komma vidare. I förra årets Batman höll jag också på att ge upp. I Twilight Princess höll jag på att bli vansinnig att jag inte fick spela vidare, trots att jag efter många dagars nötande klarade skiten ändå. Men det hela slutar i att jag verkligen inte tycker att bossar tillför något överhuvudtaget. De bara förstör.
Som argument för bossar kan man givetvis föra fram åsikten om att det ska vara en liten svårighetsgrad lite här och där i spelet. Men jag känner, varför inte öka på svårighetsgraden i hela spelet då istället? Eller, varför kan man inte få välja bort bossar så som man kan få välja Easy om man vill? En liten bockruta och problemet skulle vara löst.
Jag tycker att modellen med en boss i slutet av varje bana, värld, är förlegad speldesign. Och trots att jag föredrar healthpacks och annan gammal speldesign så anser jag att det är en bra speldesign, bara gammal, men verkligen inte förlegad. Bossar däremot är både gammalt, förlegat, och har aldrig varit bra eller speciellt roligt. Nä, årets bästa boss är de bossarna som stannade kvar på ritbordet hos speldesignerna.
Kategorier: Årets spel
Årets Speluniversum
Det finns ett gäng spelvärldar att välja på i år. Men när jag tänker på att dagens tema är årets spelvärld eller speluniversum så känner jag spontant att universum smäller betydligt högre än en värld. Och vilket av årets spel har det häftigaste och mest spännande universum man kan någonsin uppleva i en kulturell skildring om inte Star Wars – The Old Republic?
Min vinnare är alltså ett spel som ännu inte släppts, men som jag ändå har kunnat spela i typ 10 timmar. Att få möjlighet att åka runt till en massa kända platser från filmerna och vara med i storslagna slag är för mig något helt fantastiskt. Visst, jag gillar inte story speciellt mycket och då kan man ju undra hur jag kan tycka om det här spelet? Men faktum är att det går ganska bra att bara klicka sig förbi allt tjaffs och bara kunna insupa atmosfären som byggs upp av alla vackra miljöer, och inte att förglömma, den underbara spelmusiken som ger mig rysningar när den går i gång.
Som en mycket god tvåa hamnar The Book of Unwritten Tales på som med sin underbara atmosfär får mig att bara vilja spela det om och om igen. Synd att man inte har all tid i världen bara. Men då det inte lär åldras så mycket kommer jag lätt att kunna gå tillbaka till Wilbur och gänget om sisådär 10 år och uppleva samma härliga upplevelse som jag i dag gör med Day of the Tentacle.
Kategorier: Årets spel, PC
Årets bästa mobila spel
Årets bärbara är ett mobilt spel som heter Pocket League Story! Det är ett litet fotbollsmanagerspel till Androidlurar. Jag tror inte det finns på iOS ännu, men jag kan ha fel. I vilket fall som helst, här snackar vi det perfekta managerspelet för den som inte vill gräva ner sig i sjukt massa statistik.
Har man bara ett par minuter att spela, visst, kör igång. Det du förlorar i djup, vinner du i spelglädje. Jag vet inte hur många det är som kommer ihåg The Manager på Amigan? I vilket fall som helst så var det ett spel som var underbart kul, inte speciellt realistiskt. Och jag känner att den glädjen jag hade för 20 år sedan med det, har jag med Pocket League Story.
Jag har skrivit lite mer om det här spelet i ett tidigare inlägg som du hittar om du klickar här.
Kategorier: Årets spel, Mobilspel
Årets bästa musik
Årets bästa musik är alltid en svår kategori. Personligen finns det inga spel i modern tid som har kommit upp till storheterna Pinball Fantasies och Lotus Turbo Challenge 2 bara för att nämna några få från Amigatiden. Jo, ett spel är det ju faktiskt som spelar i samma division, och det är givetvis Civilization 4 med dess titelmelodi Baba Yetu. Men, nog med nostalgi, dags för årets bästa musik!
I år utser jag spelet Voxatron till att ha årets bästa musik. Det motiverar jag med att spelet innehar en sådan härlig retrodoftande musikstil som endast fanns på den gamla goda tiden, men som börjar komma tillbaka mer och mer. Senast jag blev exalterad var när jag spelade spelet VvVVVvvvvVV (eller hur det nu stavas :P).
På något sätt ger den här musiken mig allt det jag förknippar med spel, nämligen spelglädje. Där många speltillverkare i dag försöker att bli mer och mer likt en interaktiv film är det fortfarande många som kämpar för att bevara spelglädjen i dess renaste form. Visst kan det vara storslaget med pampig stråkmusik när jag rider över bergen i till exempel Skyrim. Men, det ger mig bara samma känsla som när jag tittar på en film i liknande miljöer. Jag säger inte att Voxatrons musik skulle passa i Skyrim, för det gör den inte. Den passar enbart i spel som bara är spel och inte försöker vara något annat heller.
För er som vill lyssna lite på musiken kan göra det på följande länk: http://www.youtube.com/watch?v=_q-xqI8Cm5A
Jag har ingen runner-up till den här kategorin i år. Jag har även valt att inte nämna något spel för årets ljud. Ett pang-pang-gevär låter pang och så är det inte mycket mer med det anser jag. Det finns ingen som står ut över någon annan här direkt tycker jag. Alla gör det jobbet de behöver göra. Sedan finns det säkert bottennapp, men dom försöker jag undvika.
Kategorier: Årets spel
Årets story
Årets story är en kategori som jag brinner lite extra för. Nu när jag skriver så här kanske de som känner mig lite tappar hakorna. Men, jo, så är det faktiskt och jag ska försöka förklara lite hur det ligger till. Om vi tar ordet story och analyserar det lite. Vad betyder story? För mig är story en berättelse om något. Tar vi en titt på dess betydelse på Wikipedia finner vi att läsa att story är detsamma som ett gäng sekvenser som hänger samman för att bygga ett sammanhang.
Så i spel är det alltså det som håller samman spelet för att berätta historien bakom spelet. I olika spel så presenteras den här storyn på olika vis. Jag använder ordet presenteras som ett snällt ordval då jag egentligen hade velat uttrycka mig ”trycks upp i ansiktet på mig”. För det är vad jag tycker att story i spel gör. Den trycks upp i ansiktet på mig som om jag skulle vara den mest fantasilöse personen i denna värld. Jag blir tvingad att läsa eller lyssna på en massa dravel om hur ett gäng pixlar på min datorskärm har en massa sjuka problem, allt från att deras husdjur är döende och måste ha medicin, till att världen snart går under och att jag är den enda som kan rädda den.
Missförstå mig nu dock inte, jag har inget emot en sådan fjantig uppgift som att rädda jorden. Ta som exempel ett av mina absoluta favoritspel, Doom 2. Där presenteras en liten text ungefär vid var nionde bana där det står något man måste rädda världen. Givetvis är den enkel att bara klicka sig förbi om man inte vill läsa den. Självklart är detta något jag gjort, för jag vet ärligt talat inte vad det står där. Speltiteln Doom 2 – Hell on earth räcker gott för mig så jag kan bygga upp en egen story i mitt huvud om vad det handlar om. Därefter kan jag vara vem jag vill, heta vad jag vill, bete mig precis som jag vill.
Den här storyn (läs: skiten) är i mina ögon i vägen för min spelupplevelse. Den förstör den utan att skämmas. Jag kan sitta på min stol och spela ett riktigt bra spel när det helt plötsligt, från ingenstans, dyker upp en pixelhög som bara måste berätta sitt livs historia för mig. Alltså, jag skiter i dina pixelbarn och om de har blivit bortrövade av andra pixelmonster. Och allra minst vill jag ha upp ett hjul med olika svarsalternativ om huruvida jag tycker om hans/hennes historia. Låt mig spela mina spel i fred!
Så årets bästa story utnämner jag alla de spelen som vägrar dölja dess spelglädje i en story, som är skriven av alla de författarna som har stora svårigheter att få till ett bokkontrakt. Inga spel nämnda, inga glömda…
Kategorier: Årets spel, Åsikt
Årets bästa grafik
Den här kategorin är egentligen ganska orättvis mot alla andra spel än The Witcher 2. Som jag ser det så finns det The Witcher 2 absolut längst upp på grafiktronen, inte bara i år, utan samtliga år, någonsin! Därefter finns det absolut ingenting, och efter det är det ett sjukt långt hopp innan det kommer ingenting igen. Sedan efter det börjar “tvåan” sega sig in och se lite sådär halvdant ut. Allt är givetvis relativt. Har man inte upplevt The Witcher 2 i dess fulla grafikexplosion så är man lyckligt ovetande och tycker att spel som Crysis 2, Bulletstorm osv är snygga. Och kanske skulle det vara bäst för mig också?
Jag är ju en riktig sucker för snygg grafik, och genom att ha spelat det här spelet blir alla andra spel bara som en axelryckning. Jag hade nog helst varit ovetande om att det gick att göra spel som såg ut så här. Men, så tänker jag att nä, jag kan ju bara gå in och spela det igen. För det finns ju så sjukt mycket att göra i det här spelet att det känns som nytt varje gång man spelar det.
Jag brukar dela upp grafik i två delar. Dels är det den tekniska biten, dels är det den estetiska biten. Det är bland annat därför jag fortfarande värderar World of Warcraft som ett av de snyggare spelen någonsin, rent estetiskt. Men mot The Witcher 2 har inget annat spel en chans även om de så bara ställer upp en en av mina två små delar.
Du har den lummiga skogen där träden riktigt vrider sig i vinden, du har de stora vidderna där du kan kika ut över landskapet och bara tappa hakan av allt läckert som målas upp framför dina ögon.
Det var ju snack om att det skulle komma en konsolportning av det här spelet också. Jag hoppas dock att dom väntar kanske två generationer så att de stackars konsolerna orkar med. För visst är det ett sjukt bra spel även om det bara skulle se ut som typ Skyrim. Men, njae, det kanske i och för sig bara är jag som är så när det gäller snygg grafik. Så är det nog, glöm det här stycket!
Och så var det då det här med en andra plats. Alltså, som ni förstår av min text här ovan så finns det ingen andraplats i den här genren i år. Det finns heller ingen tredjeplats. Så, vem försöker jag egentligen lura? Ni får helt enkelt leta vidare på någon av de här andra bloggarna nedanför för att hitta de spelen som skulle kanske skulle kunna platsa på plats… 12, 13?
Kategorier: Årets spel, PC
Årets överraskning
Om jag ska försöka att sammanfatta spelåret 2011 så måste det ske i meningar som ett väldigt förutsebart år. Det är på ytterst få ställen som det verkligen har glimmat till där jag inte redan på förhand visste att det skulle bli fantastiskt. Men jag vet faktiskt två spel som på riktigt glimmade till, och båda spelen kom verkligen från ingenstans.
Spelet som jag har valt som årets överraskning heter The Book of Unwritten Tales. Spelet är ett klassiskt peka-och-klicka-äventyr. Men, för att inte få er att tappa intresset redan nu. Det är inte som den nya skolans peka-och-klicka-spel som vi har lärt oss bli vana med i och med Telltales alla spel. Nej, det här är ett spel som jag närmast skulle vilja beskriva som ett modernt Day of the Tentacle med starka influenser av Simon the Sorcerer 1.
Vi snackar alltså en korsning mellan de två bästa spelen som genren någonsin har presterat. Humorn sitter där den ska, och inte på ett krystat modernt vis som många nya spel håller. Nä, det är på ett underhållande gammaldags vis, så som det enligt mig ska vara.
Jag recenserade spelet här på Eurogamer och gav det en solklar 9a av 10 i betyg.
Som en god tvåa till årets överraskning vill jag placera det underbara spelet Terraria! Och det spelet kom verkligen som en frisk fläkt i all Minecrafthysteri. Det var verkligen spelglädje i två dimensioner.
Som årets besvikelse har jag inte en direkt speltitel som kom ut i år att nominera. Däremot skulle jag vilja nominera alla spelserier som blivit förstörda i och med att dom ska göras om till FPS. Jag snackar om Xcom och Syndicate i synnerhet. Men jag läste även bara för någon dag sedan att Dead Space också ska göras om till FPS. Jag menar, varför!? Sedan ska sägas att jag inte bryr mig lika mycket om Dead Space som jag gör om mina favoritserier Xcom och Syndicate.
Det är en mycket tråkig utveckling att spelutvecklare känner sig “tvingade” till att göra allt till den genren som för närvarande säljer bäst. Alla kan inte vara Call of Duty. Och som tur är så vill inte alla heller vara det, vilket vi tydligt kan se i båda valda överraskningarna för i år.
Tyvärr tror jag att det här är en trend som kommer att fortsätta även nästa år. Risken är att ytterligare ett par gamla fina IPn kommer att bli förstörda nästa år. Svårt att sia om vilka det skulle kunna bli. Faktum är att jag nog inte ens, seriöst, vill sia i det.
Kategorier: Årets spel, PC
Årets spel 2011
Än en gång är det dags för årets spel att utses av ett gäng svenska spelbloggar. Förra året vann, lite oförtjänt, Mass Effect 2 hela skiten. För mig var dock Settlers 7 den givna vinnaren och ni kan läsa min motivering av det valet här.
Förra året var det bloggen spel.malmer.nu som stod för för initiativet. I år är det dock den eminenta spelbloggen Spelkriget som har tagit över stafettpinnen. Eller ja, någonstans där bakom spakarna finns ändå samma Mr. Malmer.
Förra året tyckte jag det var ganska enkelt att förutspå den givna vinnaren, men i år känner jag att det är svårare. Eller egentligen, det borde inte vara det, jag har ju redan nu min givna vinnare klar, men som sig brukar, har inte alla andra samma smak som mig. Men jag tänker ändå ge mig på en gissning på den titeln som kommer att stå överst på de allra flesta bloggarnas lista den 23 december. Spelet jag tänker på är utan tvekan Portal 2. Som runner up skulle jag tippa på att Skyrim kommer.
Det återstår att se om jag har rätt eller fel och var i listan jag själv kommer placera dessa ”säkra” kort.
Kategorier: Årets spel
Top 5 – 1992
1. Sensible Soccer (Amiga)
Det här är fotboll när det är som roligast. Jag spelade mycket fotbollspel redan på den här tiden, men det var inte många som kunde slå Sensible Soccer. Fifaserien hade ännu inte kommit (1994) och tog många många år innan den skulle bli bra. Men vad gjorde det när Sensible Soccer fanns? Det var verkligen ingen perfekt simulation av fotboll på något sätt, men det hade något helt annat. Det där som vi kallar spelglädje.
2. Wolfenstein 3D (PC)
Jag hade inte själv en PC på den här tiden, utan jag var hemma hos en kompis och spelade det här fantastiska labyrintspelet på hans 386:a. Förvisso var ljudbilden med PC-speakern helt värdelös, men det gjorde inget. Den fantastiska världen man fick uppleva i Wolfenstein 3D liknade inget jag tidigare hade spelat. Och det innebar början på mitt sug att gå över från Amiga och SNES till PC. Men det kom att dröja något år till innan spelet som tog mig hela vägen kom.
3. Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time (SNES)
Ett fantastiskt spel på många sätt. Det var det absolut roligaste coop-spel jag hade spelat sedan Snake Rattle ‘n Roll på NES. Kontrollen var perfekt, allt var perfekt. Och så var det ju så sjukt snyggt när man kunde kasta ut fienderna genom TV’n. Ett av de spelen på SNES som jag gjorde absolut flest omspelningar av. Vi snackar kanske 15-20 gånger. Lite stilla undrar jag, vilket spel slår de antalet omspelningar idag?
4. Dune II (Amiga)
Ännu ett spel som satte en ny standard för mig. RTS hade jag aldrig hört talats om tidigare. Men om det var så här roligt så visste jag att det skulle komma att bli en favoritgenre i framtiden. Dune 2 är på många sätt än i dag ett av de bättre RTS:en som släppts. De enda som har slagit det enligt mig är Red Alert 1 och Warcraft 2.
5. Pinball Fantasies (Amiga)
Våra svenska hjältar i Digital Illusions (DICE) släppte i början av sin tid ett gäng flipperspel till Amigan. Fantasies var det bästa enligt mig och innehöll helt fantastisk musik. Alla som spelat det vet vad jag pratar om. Sådan musik görs inte längre idag. Jag lade många timmar i sträck på det här spelet när det släpptes. I dag har jag dock svårt att sitta så länge när jag återupplivar det, inte för att det är sämre, men mer för att det är flipper. Så kul är det inte längre.
Bubblare:
Desert Strike (Amiga)
Flyga helikopter tyckte jag bara var så coolt när jag var 12 år gammal. Som vanligt var musiken grym på Amigan. Man skulle utföra olika uppdrag i en ökenmiljö. Rädda ett gäng civilister från elaka människor. Det hade verkligen allt.
Flashback (Amiga)
Det gör mig nästan ont att jag var tvungen att lägga det här spelet utanför topp 5-listan. Det hör egentligen hemma där, men det släpptes helt enkelt för många bra spel under det här året. Flashback var en slags uppföljare på Another World, men enligt mig ännu bättre. Kanske för att Another World var, även i den tidens mått, fruktansvärt svårt. Flashback kunde man lätt klara ett par skärmar utan att dö.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, Nintendo, PC
« Föregående sida — Nästa sida »
