Årets spel–Plats nr 4
Det släpps I dag, så vad vore mer passande än att placera Star Wars – The Old Republic på plats nummer fyra över årets bästa spel? Jag har nog hunnit spela det lite drygt 20 timmar vilket är längre än många andra spel som släpps och tar slut någonstans vid 8 timmar.
The Old Republic är precis det spelet som jag kände att jag behövde efter att ha dragit runt I Skyrims tomma landskap i nästan 30 timmar. Jag behövde ett spel där det fanns liv, där sakerna jag utförde betydde något. Av någon anledning fick jag aldrig den känslan i Skyrim.
Jag spelar som en Jedi Consular och använder mig av både lightsabers och magi för att ta sönder mina fiender. Jag älskar det! Det riktigt fina med The Old Republic är att det egentligen känns som ett singleplayerspel fast det ändå är ett Massivt onlinespel. Jag har sedan min dotter kom till världen inte riktigt haft den tiden jag en gång hade när man satt och raidade i World of Warcraft. Men jag har ändå saknat känslan av att få vara med om något större. Något som jag inte känner mig instängd i.
Hela spelet andas atmosfär. Det spelas klassisk Star Wars-musik I mina hörlurar när jag går till anfall. Och världarna som målas upp framför mina ögon är estetiskt mycket tilltalande. Jag vet dock inte hur länge jag kommer att spela det här spelet, men om jag bara så kör det I typ tre månader och hinner få lite drygt 100 timmar i det så har det lätt gjort sig värt de pengarna månadskostnaden kostar. För det är väl ändå så man räknar? Spelad timme per krona? Ja, för då är de allra flesta MMORPG’n de absolut bästa för din ekonomi! Så har du bara en dator där hemma, testa, njut, och förlora dig i den magiska Star Wars-världen, eller, var det inte Stjärnornas Krig det hette?
Kategorier: Årets spel, PC
Årets spel–Plats nr 5
Då var det äntligen dags att sammanfatta 2011 års bästa spel. Och vilket år det har varit! Klart mycket bättre än vad 2010 hade att erbjuda oss. Det är till och med så att de spelen som hamnar utanför årets lista var mycket bättre än föregående års spel. Ja, bortsett från Settlers 7 som höll 2011-års kvalitet.
Spelet jag placerar på plats nummer fem är Orcs Must Die! Det är egentligen ett vanligt Tower Defense-spel men ändå inte. Det är egenligen det spelet jag hade förväntat mig att Dungeon Defenders skulle bli, när det skulle släppas för ett år sedan men därefter blev försenade pga konsolversionen inte var färdig i tid.
Det här är för Tower Defense-spelen vad BattleZone 2 var för RTS-spelen. Alltså ett strategispel där jag får vara med inne i spelet. Alla fällor sätter man ut i tredjeperson, och efter varje avklarad bana får man nya fällor att leka med. Men inte nog med det, man får även nöjet att själv springa runt och skjuta och slå på alla anfallande orcer.
Fällorna man får är sjukt fantasifulla och roliga att sätta ut. Man riktigt springer runt på banorna och planerar hur man ska sätta ut fällor som katapulterar orcer rakt ut I ett lavahav. Och det är minst lika roligt att ställa sig på en avsats lite längre bort och därefter begrunda hur de stackarna helt handfallet flyger rakt ner i lavan!
Det här är inte bara årets bästa tower defense-spel, det här är tidernas bästa tower defense-spel. Och då räknar jag även med det fantastiska spelet, med den fantasifulla titeln “Tower Defense” som finns att spela gratis på Kongregate. Bara köp!
Kategorier: Årets spel, PC
Årets Speluniversum
Det finns ett gäng spelvärldar att välja på i år. Men när jag tänker på att dagens tema är årets spelvärld eller speluniversum så känner jag spontant att universum smäller betydligt högre än en värld. Och vilket av årets spel har det häftigaste och mest spännande universum man kan någonsin uppleva i en kulturell skildring om inte Star Wars – The Old Republic?
Min vinnare är alltså ett spel som ännu inte släppts, men som jag ändå har kunnat spela i typ 10 timmar. Att få möjlighet att åka runt till en massa kända platser från filmerna och vara med i storslagna slag är för mig något helt fantastiskt. Visst, jag gillar inte story speciellt mycket och då kan man ju undra hur jag kan tycka om det här spelet? Men faktum är att det går ganska bra att bara klicka sig förbi allt tjaffs och bara kunna insupa atmosfären som byggs upp av alla vackra miljöer, och inte att förglömma, den underbara spelmusiken som ger mig rysningar när den går i gång.
Som en mycket god tvåa hamnar The Book of Unwritten Tales på som med sin underbara atmosfär får mig att bara vilja spela det om och om igen. Synd att man inte har all tid i världen bara. Men då det inte lär åldras så mycket kommer jag lätt att kunna gå tillbaka till Wilbur och gänget om sisådär 10 år och uppleva samma härliga upplevelse som jag i dag gör med Day of the Tentacle.
Kategorier: Årets spel, PC
Årets bästa grafik
Den här kategorin är egentligen ganska orättvis mot alla andra spel än The Witcher 2. Som jag ser det så finns det The Witcher 2 absolut längst upp på grafiktronen, inte bara i år, utan samtliga år, någonsin! Därefter finns det absolut ingenting, och efter det är det ett sjukt långt hopp innan det kommer ingenting igen. Sedan efter det börjar “tvåan” sega sig in och se lite sådär halvdant ut. Allt är givetvis relativt. Har man inte upplevt The Witcher 2 i dess fulla grafikexplosion så är man lyckligt ovetande och tycker att spel som Crysis 2, Bulletstorm osv är snygga. Och kanske skulle det vara bäst för mig också?
Jag är ju en riktig sucker för snygg grafik, och genom att ha spelat det här spelet blir alla andra spel bara som en axelryckning. Jag hade nog helst varit ovetande om att det gick att göra spel som såg ut så här. Men, så tänker jag att nä, jag kan ju bara gå in och spela det igen. För det finns ju så sjukt mycket att göra i det här spelet att det känns som nytt varje gång man spelar det.
Jag brukar dela upp grafik i två delar. Dels är det den tekniska biten, dels är det den estetiska biten. Det är bland annat därför jag fortfarande värderar World of Warcraft som ett av de snyggare spelen någonsin, rent estetiskt. Men mot The Witcher 2 har inget annat spel en chans även om de så bara ställer upp en en av mina två små delar.
Du har den lummiga skogen där träden riktigt vrider sig i vinden, du har de stora vidderna där du kan kika ut över landskapet och bara tappa hakan av allt läckert som målas upp framför dina ögon.
Det var ju snack om att det skulle komma en konsolportning av det här spelet också. Jag hoppas dock att dom väntar kanske två generationer så att de stackars konsolerna orkar med. För visst är det ett sjukt bra spel även om det bara skulle se ut som typ Skyrim. Men, njae, det kanske i och för sig bara är jag som är så när det gäller snygg grafik. Så är det nog, glöm det här stycket!
Och så var det då det här med en andra plats. Alltså, som ni förstår av min text här ovan så finns det ingen andraplats i den här genren i år. Det finns heller ingen tredjeplats. Så, vem försöker jag egentligen lura? Ni får helt enkelt leta vidare på någon av de här andra bloggarna nedanför för att hitta de spelen som skulle kanske skulle kunna platsa på plats… 12, 13?
Kategorier: Årets spel, PC
Årets överraskning
Om jag ska försöka att sammanfatta spelåret 2011 så måste det ske i meningar som ett väldigt förutsebart år. Det är på ytterst få ställen som det verkligen har glimmat till där jag inte redan på förhand visste att det skulle bli fantastiskt. Men jag vet faktiskt två spel som på riktigt glimmade till, och båda spelen kom verkligen från ingenstans.
Spelet som jag har valt som årets överraskning heter The Book of Unwritten Tales. Spelet är ett klassiskt peka-och-klicka-äventyr. Men, för att inte få er att tappa intresset redan nu. Det är inte som den nya skolans peka-och-klicka-spel som vi har lärt oss bli vana med i och med Telltales alla spel. Nej, det här är ett spel som jag närmast skulle vilja beskriva som ett modernt Day of the Tentacle med starka influenser av Simon the Sorcerer 1.
Vi snackar alltså en korsning mellan de två bästa spelen som genren någonsin har presterat. Humorn sitter där den ska, och inte på ett krystat modernt vis som många nya spel håller. Nä, det är på ett underhållande gammaldags vis, så som det enligt mig ska vara.
Jag recenserade spelet här på Eurogamer och gav det en solklar 9a av 10 i betyg.
Som en god tvåa till årets överraskning vill jag placera det underbara spelet Terraria! Och det spelet kom verkligen som en frisk fläkt i all Minecrafthysteri. Det var verkligen spelglädje i två dimensioner.
Som årets besvikelse har jag inte en direkt speltitel som kom ut i år att nominera. Däremot skulle jag vilja nominera alla spelserier som blivit förstörda i och med att dom ska göras om till FPS. Jag snackar om Xcom och Syndicate i synnerhet. Men jag läste även bara för någon dag sedan att Dead Space också ska göras om till FPS. Jag menar, varför!? Sedan ska sägas att jag inte bryr mig lika mycket om Dead Space som jag gör om mina favoritserier Xcom och Syndicate.
Det är en mycket tråkig utveckling att spelutvecklare känner sig “tvingade” till att göra allt till den genren som för närvarande säljer bäst. Alla kan inte vara Call of Duty. Och som tur är så vill inte alla heller vara det, vilket vi tydligt kan se i båda valda överraskningarna för i år.
Tyvärr tror jag att det här är en trend som kommer att fortsätta även nästa år. Risken är att ytterligare ett par gamla fina IPn kommer att bli förstörda nästa år. Svårt att sia om vilka det skulle kunna bli. Faktum är att jag nog inte ens, seriöst, vill sia i det.
Kategorier: Årets spel, PC
Skyrim – Mina intryck
Jag spelade aldrig Arena eller Daggerfall. Nä, jag kom först in i serien med Morrowind. Men vilket debut det blev för mig, Morrowind är enligt mig och många andra den bästa delen i serien The Elders Scrolls (inte att förväxlas med Mojangs Scrolls). Häromdagen införskaffade jag mig senaste delen i serien för att se vad det gick för.
Jag hade hört mängder av ord om konsolportning och liknande innan jag körde igång spelet. Men jag tänkte att trots all skit spelet fått ge det en chans, Morrowinds uppföljare är värd det. Men de flesta av kritikerna hade rätt. Spelet är måhända ingen konsolport, men inte långt i från.
Vi snackar här ett spel som enbart stödjer DirectX 9! Varför? Självklart eftersom Xbox 360 enbart stödjer DirectX 9, eller rättare sagt 9.5 eller något åt det hållet. Det var kanske lite drygt ett år sedan PC-plattformen gick över till DirectX 11. Varför måste vi då dras med den här gamla skiten?
Men, när jag väl kommit över den grafiska missen som Bethesda givit mig såg jag ändå ett ganska bra spel. Inför spelet hade jag lyssnat på Radio Speltorsks specialavsnitt av Elders scrolls-serien och var riktigt sugen på spelet i fråga. Jag bestämde mig för att skita i huvudstoryn i spelet och istället uppleva spelet såsom det enligt Speltorskarna skulle upplevas.
Men, det fungerar inte. Det blir sjukt otroligt ointressant direkt. Jag springer runt och dödar någon gammal barnhemsföreståndare för att göra något barn glad, men jag blir inte direkt gladare för det. Spelet fångar mig inte oavsett hur det än försöker. Jag vet inte om det är mig det är fel på eller om det är att RPG i singleplayer inte är intressant nu efter man kört World of Warcraft.
För det jag känner är att det inte finns någon mening med att göra något i spelet. Varför ska jag levla upp mer än vad jag behöver för att klara sista bossen? Varför? Allt känns så otroligt omotiverade. Tyvärr kan jag inte riktigt sätta tummen på vad det är som gör det.
Världen är så otroligt tom och tråkig. Inget spännande alls att se eller röra sig runt. Bara helt sjukt dött. Jag kommer givetvis att spela klart spelet även om jag redan efter 8 timmar är sjukt uttråkad av det jag hittills sett.
Kategorier: PC
Ett nytt Dungeon Keeper!
Dungeon Keeper är ett spel som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Än i dag har det inte släppts något spel som har försökt ta över tronen från det nu över 10 år gamla Bullfrogspelet. Det närmaste vi kommit är spelet Dungeons som dock enbart delade miljöer med Dungeon Keeper. Likheterna slutade dock där.
Nu har jag dock hittat ett spännande projekt som kan komma och välsigna alla Dungeon Keeperfans runt om i världen. Det är ett spel som heter War of the Overworld. Det hela bygger på Unrealmotorn och utvecklas av 15 stycken personer.
När det är färdigt kommer det att släppas alldeles gratis till samtliga maskiner som är kapabla att köra Unrealmotorn. Här är dock tyvärr ios-enheter undantagna.
Det hela skall vara en direkt uppföljare på originalet. Och av de tidiga videorna jag har sett så kan det mycket väl gå vägen det här. Tyvärr känns det som om det är långt kvar till release dock. Men jag kan helt klart rekommendera att hålla utsikt på det här projektet. Jag kommer garanterat att följa det och rapportera direkt jag vet någonting nytt om det.
Mer om projektet finns att läsa om på deras hemsida.
Kategorier: PC
Top 5 – 1992
1. Sensible Soccer (Amiga)
Det här är fotboll när det är som roligast. Jag spelade mycket fotbollspel redan på den här tiden, men det var inte många som kunde slå Sensible Soccer. Fifaserien hade ännu inte kommit (1994) och tog många många år innan den skulle bli bra. Men vad gjorde det när Sensible Soccer fanns? Det var verkligen ingen perfekt simulation av fotboll på något sätt, men det hade något helt annat. Det där som vi kallar spelglädje.
2. Wolfenstein 3D (PC)
Jag hade inte själv en PC på den här tiden, utan jag var hemma hos en kompis och spelade det här fantastiska labyrintspelet på hans 386:a. Förvisso var ljudbilden med PC-speakern helt värdelös, men det gjorde inget. Den fantastiska världen man fick uppleva i Wolfenstein 3D liknade inget jag tidigare hade spelat. Och det innebar början på mitt sug att gå över från Amiga och SNES till PC. Men det kom att dröja något år till innan spelet som tog mig hela vägen kom.
3. Teenage Mutant Ninja Turtles IV: Turtles in Time (SNES)
Ett fantastiskt spel på många sätt. Det var det absolut roligaste coop-spel jag hade spelat sedan Snake Rattle ‘n Roll på NES. Kontrollen var perfekt, allt var perfekt. Och så var det ju så sjukt snyggt när man kunde kasta ut fienderna genom TV’n. Ett av de spelen på SNES som jag gjorde absolut flest omspelningar av. Vi snackar kanske 15-20 gånger. Lite stilla undrar jag, vilket spel slår de antalet omspelningar idag?
4. Dune II (Amiga)
Ännu ett spel som satte en ny standard för mig. RTS hade jag aldrig hört talats om tidigare. Men om det var så här roligt så visste jag att det skulle komma att bli en favoritgenre i framtiden. Dune 2 är på många sätt än i dag ett av de bättre RTS:en som släppts. De enda som har slagit det enligt mig är Red Alert 1 och Warcraft 2.
5. Pinball Fantasies (Amiga)
Våra svenska hjältar i Digital Illusions (DICE) släppte i början av sin tid ett gäng flipperspel till Amigan. Fantasies var det bästa enligt mig och innehöll helt fantastisk musik. Alla som spelat det vet vad jag pratar om. Sådan musik görs inte längre idag. Jag lade många timmar i sträck på det här spelet när det släpptes. I dag har jag dock svårt att sitta så länge när jag återupplivar det, inte för att det är sämre, men mer för att det är flipper. Så kul är det inte längre.
Bubblare:
Desert Strike (Amiga)
Flyga helikopter tyckte jag bara var så coolt när jag var 12 år gammal. Som vanligt var musiken grym på Amigan. Man skulle utföra olika uppdrag i en ökenmiljö. Rädda ett gäng civilister från elaka människor. Det hade verkligen allt.
Flashback (Amiga)
Det gör mig nästan ont att jag var tvungen att lägga det här spelet utanför topp 5-listan. Det hör egentligen hemma där, men det släpptes helt enkelt för många bra spel under det här året. Flashback var en slags uppföljare på Another World, men enligt mig ännu bättre. Kanske för att Another World var, även i den tidens mått, fruktansvärt svårt. Flashback kunde man lätt klara ett par skärmar utan att dö.
Kategorier: Amiga, Årets spel, Bloggserie, Nintendo, PC
Settlers 1 – En tillbakablick
Jag kanske må vara en bakåtsträvare, men när andra tittar framåt så älskar jag att titta bakåt. Att minnas tiden och spelen som varit, att ta upp dem och inandas dem. Dofter som man förknippar med gamla minnen kan få mig att rysa av välbehag på ett sätt som inget nytt kommande spel någonsin kan göra. Oavsett hur snyggt eller bra det verkar vara. Jag tänkte här skriva ett inlägg om ett av mina favoritspel alla kategorier. Det handlar om ett gammalt Amigaspel vid namn The Settlers.
När man trycker i den första disketten i Amigans hungriga diskettstation startar efter ett litet tag en av dåtidens absolut vackraste introanimationer. Det var så vackert att se riddaren komma hem till sin by och sitt slott. Allt akomponerat till underbart vacker amigamusik. Efter introsekvensen var spelad var man tvungen att byta diskett då inget mer än introt fick plats på den första disketten. Givetvis kunde man sätta in diskett två direkt, men då missade man ju det stämningsbyggande förspelet.
I min Amiga 500+ hade jag hela 1 mb minne. Det innebar att jag kunde få mycket större kartor att spela på än vad mina kompisar hade. Men inte nog med det, efter att min kusin köpt en A1200 och fått ännu mer minne och ännu större kartor än mig att spela på var jag tvungen att skaffa extraminne. Det fanns nu otroliga 2 mb minne i min maskin och jag kunde spela på de största banorna som spelet erbjöds. Det var en enorm upplevelse att nästan ha en oändligt stor värld att spela i.
Men det mest fantastiska med spelet var kanske dess multiplayerdel. På en och samma Amiga kunde man nämligen koppla in 2 stycken möss och därefter spela splitscreen med eller mot varandra. Det här var något helt utöver det vanliga. Tidigare hade man bara kört bilspel och liknande i splitscreen. Men nu ett strategispel som man kunde spela mot en kompis. Framtiden var här!
Jag minns att en av de roligaste buggarna som fanns i spelet var att man kunde bygga vägar nära en grannes vägar och därefter dra in dennes vägnät i ens eget. Det innebar att om man satte en massa byggnader på denna vägen och inte hade det ihopkopplat med ens eget vägnät togs en massa resurser från grannen för att bygga upp ens eget imperium. I bland kunde det ta någon timme innan ens kompis kom på vad man hade gjort och då var skadan redan såpass stor att man hade ett klart överläge inför nådastöten.
Spelserien The Settlers har fortsatt att utvecklas och är nu uppe i version 7. Det har varit en något brokig väg och femman och sexan är några som jag helst vill glömma att de fanns. De må vara helt ok RTS-spel, men de borde inte ha använt namnet Settlers till dem, för något Settlers var de aldrig. Sjuan som kom förra året satte jag som årets spel vilket jag ansåg var tack vare att det tog spelet tillbaka till rötterna. Att blicka tillbaka i tiden kanske är det bästa sättet för att komma framåt?
Kategorier: Amiga, PC, Retro
Duke Nukem Forever
Jag har nu kört igenom det två banor långa, eller kanske korta demot till det mycket efterlängtade? spelet Duke Nukem Forever. Tänkte bara delge er lite vad jag tycker om det här nygamla spelet. Duke Nukem 3D behöver nog knappast någon presentation, men kort och gott älskade jag det när det kom för drygt 15 år sedan. Det var häftigt, modigt och coolt tyckte jag då. Sedan var det helt sjukt underbart i multiplayer med en massa nya funktioner så som bomben med fjärrutlösaren.
Men sen har vi det här pubertala innehållet som Duke drar med sig i hans fotspår. Då när det begav sig var jag just 15 år och var antagligen precis rätt målgrupp för spelet. Men inte ens då tyckte jag att de bitarna tillförde något. Visst, det kändes lite förbjudet, men det var mest jobbigt att behöva titta på allt snusk. Med det sagt så sitter jag nu här igen med årets upplaga av Duke Nukem. Snusket är kvar, men jag har åldrats och är nu 31 år och fortsätter titta på det här. Jag tycker det fortfarande är lika jobbigt att se på det.
Det som jag däremot har fått sedan senast är vetskapen om vad allt det här betyder. Det handlar om den förlegade kvinnosynen som 3D Realms och Gearbox visar upp i och med det här spelet. Jag tycker att Duke trampar över på ett antal ställen under demot redan och har svårt att tänka mig att det kommer att bli mindre i det färdiga spelet. För visst, samtidigt som jag har sett fram emot det här spelet ganska länge nu, drar det mig rejält emot tack vare de här fjanterierna.
Där Bulletstorm ändå gjorde det med glimten i ögat, där Mafia 2 totalt gjorde bort sig, hamnar Duke Nukem, om möjligt ännu längre bort än Mafia 2. Men, jag är kluven, för det känns som att Gearbox försöker ha glimten i ögat, och det funkar på ett antal ställen. Men på vissa ställen går det, som sagt, alldeles för långt.
Om jag bortser från allt snusk i spelet så tyckte jag ändå att det var ett ok spel. Spelkänslan var helt ok, grafiken var något suddig tyckte jag, men ändå helt ok. Givetvis är det mycket nostalgi att få se de gamla fienderna och de gamla vapnen igen. Skulle det inte vara för allt snusk, så skulle nostalgin tillsammans med känslan av att det är ett ok spel göra att det var ett självklart köp. Nu är det inte så längre.
Kategorier: PC
« Föregående sida — Nästa sida »
